Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Joel Eriksson uppges nobba Formel 2

Av Posted on 0 Inga taggar 0

Enligt – som det heter – vanligtvis välunderrättade Janne Blomqvist har Joel Eriksson tackat nej till en fullfinansierad styrning i ett toppstall i Formel 2.

Nu vet vi inte om uppgifterna stämmer, men Janne går hårt ut med uppgiften vilket bör indikera att han har mycket på fötterna.

Mina egna uppgifter gör gällande att den officiell bekräftelse på Joels planer för 2018 kommer att tillkännages före jul, vilket innebär att vi snart lär ha facit.

Men låt oss tillsvidare utgå ifrån att Jannes uppgifter stämmer – det tror jag nämligen att de gör.

Varför skulle en av världens hetaste formelbilstalanger tacka nej till Formel 2 med ett toppteam – och därmed säga nej till kungsvägen mot Formel 1, varför?

Viasat-Janne tycker att det verkar obegripligt. Han resonerar som så att är man så begåvad som Joel bevisligen är, då måste man som racerförare våga sikta på toppen (F1) och utgå ifrån att ens talang kommer att bära hela vägen. Underförstått finns en antydan om att Joel kanske inte _vågar_ sätta sin talang på prov i F2.

Och visst, så kan man ju resonera, problemet är bara att det inte är särskilt realistiskt. Ska man nämligen vara helt uppriktigt med Formel 2-klassens förmåga att vara språngbräda till F1 så måste man också tänka på alla dem som har gjort fina resultat i klassen, men ändå inte lyckats ta steget till F1.

Antonio Giovinazzi, Alex Rossi, Fabio Leimer, Sam Bird, Davide Valsechi, Luca Filippi och Giorgio Pantano – för att nämna några av dem som har gjort fina resultat i GP2/F2 utan att lyckas etablera sig i F1.

Huvudvägen till F1 idag är att tidigt – helst innan man har kommit i målbrottet – bli antagen till någon av de stora teamens juniorprogram: Red Bull, Mercedes, McLaren, Renault, Ferrari, osv. Den absoluta majoriteten av de senaste årens nykomlingar har vandrat den vägen.

Det andra alternativet är att tidigt i karriären skaffa sig/födas med mecenater vars fickor är outtömliga. Sergio Perez, Marcus Ericsson och Lance Stroll är exempel på den sistnämnda kategorin.

Joel Eriksson saknar – vad jag kan förstå – den sortens uppbackning, även om stödet hade räckt till Formel 2.

Risken är därför påtaglig att han om ett par år hade stått där med en Formel 2-medalj av fin valör och ändå fått se sig omkörd av mindre meriterade men mer välbärgade förare i kampen om F1-platser.

Och det säger egentligen mer om tingens ordning i F1 än om Joels karriärstrategier.

Joels värdefullaste kontakt i nuläget är med BMW: en industrijätte med stor och växande motorsportnärvaro, och redan övertygade om Joels storhet. Väljer han att fortsätta vårda den relationen istället för att klippa banden för en osäker tillvaro i F2 – ja, då finns det goda skäl till det.

Och om det nu blir BMW 2018 för Joels del så ska vi inte heller se DTM som höjden på det samarbetet. Med tanke på de frågetecken som hänger kring klassen tror jag inte ens att BMW gör det. Det man istället ska komma ihåg är att bayrarna har stora, expansiva planer för sin motorsportavdelning.

Att i Joels sits få vara med på den resan kan i längden visa sig bli en mycket bra investering.

Gergei Farkas, GF1

Joel Eriksson – pole position i Macau. Foto: LAT