Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

F1: Inför Englands GP

Av Posted on 0 Inga taggar 0

Med FP1 på Silverstone bara ett halvt dygn bort finns det all anledning att tänka till kring ett par saker som förra helgens Österrikes GP lärde oss.

Max Verstappen

För det första måste man ju beundra Max Verstappens förmåga att lyfta sig efter en tung – och emellanåt slarvig – säsongsstart. De tre senaste racen har han varit klockren och segern på Red Bull Ring var både övertygande och välförtjänt – även om omständigheterna bidrog en del.

Inför säsongstarten tippade jag Max som VM-tvåa – och 2018 hans stora genombrottsår; året då han för första gången skulle vara med och slåss om titeln. Det var nog lite optimistiskt. Men om hans fina form håller i sig även i Silverstone finns det i alla fall anledning att hoppas.

Mercedes’ akilleshäl

För det andra finns det anledning att fundera på Mercedes’ tillförlitlighet. F1 är ju som bekant en epoksport: den rör sig och utvecklas i epoker som definieras av dem som för ögonblicket dominerar klassen. Sedan 2014 har det varit Mercedes.

Men även när deras överlägsenhet har varit som starkast har deras tillförlitlighet emellanåt varit där och spökat. Deras dubbla DNF i Österrike var en rejäl väckarklocka. Speciellt med tanke på att årets VM-strid ser ut att bli den tätaste på länge: med årets 9 segrar jämnt fördelade mellan Red Bull, Ferrari och Mercedes går det inte att bjuda motståndarna på så enkla poäng.

Ferrari – var tog teamordern vägen…?

Vilket får mig att tänka på det obegripliga i att Ferrari lät Räikkönen gå i mål före Vettel i Österrike – något som innebar att tysken tappade 3 potentiella poäng gentemot Hamilton i VM-striden.

Rena teamorder är i och för sig förbjudna, visst, men det är med teamorder som med äktenskapliga snedsteg: de kan skötas mer eller mindre snyggt – om man säger så. Hade Ferrari verkligen velat ha Vettel före finnen i mål då hade de sett till att få honom dit. Nu gjorde de inte det och det kan mycket väl vara något som de ångrar längre fram.

Räikkönen har ingenting med VM-striden att göra, medan Vettel har det i allra högsta grad. Skulle han förlora den kampen med färre än 3 poäng – då vet jag en tysk som inte kommer att jollra ”grazie ragazzi” över radion i Abu Dhabi – även om han efter Österrikes GP sade sig vara nöjd med att Ferrari lät bli att mixtra med slutställningen.

Mirakulösa Mackan

Vilket naturligtvis för mig till den sista diskussionspunkten: Marcus Ericssons insats. Hans team hade nämligen inga som helst problem att be honom flytta på sig och lämna tillbaka niondeplatsen till Leclerc när Alonso visade sig vara en för hård nöt att knäcka för svensken. Möjligen väntade Sauber för länge med att ge Ericsson chansen att slåss – men att han över huvud taget befann sig i en position där VM-poäng fanns på kartan var en stor bedrift.

Efter den snöpliga sistaplatsen på lördagens kval var det väl knappast någon som förväntade sig VM-poäng av Mackan. Men årets kanske bästa insats bäddade för ett mycket bättre slutresultat än väntat.

Samtidigt få man komma ihåg att VM-poäng inte hade funnits på kartan om inte en Red Bull och båda Mercedes-bilarna brutit loppet.

Mackans problem är – som vi redan ältat en hel del på sistone – kvalen. Genom svaga kvalresultat sätter han sig regelbundet i en sits varifrån det krävs en hel radda mirakulösa sammanträffande för att VM-poängen ska trilla in. Det var exakt det som skedde i Österrike.

Håller tummarna för att Mackan ska dra till med ett bra kvalresultat på Silverstone – en av hans absoluta favoritbanor – så att han slipper sätta sitt hopp till andras otur när väl startlamporna släcks på söndagen.

Gergei Farkas, GF1