Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Villeneuve: ”Jag hade velat ha en riktig Nascar-karriär”

Av Posted on 0 Inga taggar 6

Porsche Sverige fortsätter att skämma bort oss med riktigt intressanta gästförare i Porsche Carrera Cup. Till årets svenska racingpremiär på Knutstorp den gångna helgen bjöd man in självaste F1-världsmästaren och Indy 500-vinnaren Jacques Villeneuve. Formel Blogg satte sig ner för att ta ett rejält snack med den kanadensiska åsiktsmaskinen.

Kalufsen är precis om den oftast har varit: blonderad och tunn. Möjligen något mindre tunn än för ett par år sedan. Medicinteknikens under. Han talar snabbt, åsiktsmaskinen Villeneuve. Det är en smattrande engelska med ytterst lätt fransk brytning. Han är lätt besviken när vi sätter oss ner för att prata strax efter kvalet till lördagens två Porsche Carrera Cup-race.

”Jag kunde ha tagit pole idag, men gjorde ett litet misstag…”  

Men P7 och P5 är helt OK insats i en bil som han aldrig suttit i, på en bana som han aldrig kört. Speciellt när motståndet utgörs av ett koppel porschespecialister.  

Gergei Farkas: Hur gillar du Knutstorp?

Jacques Villeneuve: ”Jag älskar den! Väldigt rolig att köra. Som en bergochdalbana med bra rytm mellan kurvorna och bra flyt. Gör man ett misstag i en kurva vet man att misstaget det förföljer en in i nästa och nästnästa kurva också. Man måste ha ett bra flyt varvet runt för att sätta bra tider.”

GF: Det låter som att du tycker att racing fortfarande är kul efter alla dessa år?

JV:Ja, absolut! Som här: bra racing, bra förare, ett professionellt arrangemang och imponerande bilar. Ända sedan jag var fem har det här varit det enda som jag har velat göra. Ge mig en ratt och jag är nöjd. Men det är inte bara det. Jag åker fortfarande skidor och spelar fortfarande ishockey också. Jag behöver adrenalinet. Annars sitter jag hemma i soffan och blir gammal.”

GF: Du har tävlat i det mesta som går att köra. Vad är det som gör dig så flexibel?

JV:Jag tror inte alls att jag är det. Tvärtom. Jag har egentligen alltid haft svårt att anpassa mig till nya bilar. Det kommer inte naturligt – jag hatade det tidigare. Jag är som bäst när jag kan tillbringa mycket tid i en och samma bil och jobba på att få ut det absolut sista ur inställningarna och körningen.”

Men det förutsätter såklart att föraren har ett stadigt gig – något som Jacques egentligen inte haft på mycket länge.

JV: ”Självklart har det att göra med att jag inte har fått köra en hel serie på länge. Erbjudandet har helt enkelt inte funnits där och då får man köra det som dyker upp. Som förare gjorde på 60- och 70-talet. Jag har inte haft något val utan har fått anpassa mig till det som dykt upp. Erfarenheten hjälper förstås.”

GF: Men när du F1-debuterade 1996 var du snabb direkt och satte stenhård press på din erfarna stallkamrat. Från sidan i alla fall såg det ut som att du lärde dig snabbt.

JV: ”Det är sant. Jag tror att jag delvis hade min bakgrund i utförsåkning att tacka för det. Att jag inte formades i karting. I skidbacken är man också tvungen att hela tiden anpassa sig till nya, förändrade förhållanden. Sen hade jag ett bra team omkring mig 1996. Så länge du känner stödet omkring dig kan du alltid utvecklas.”

Men skidbakgrunden och teamet är ju förstås inte hela sanningen. När Jacques F1-debuterade 25 år gammal hade han redan hunnit tävla i Formel 3 i både Europa och Japan, kört en del sportvagnsracing och framförallt: vunnit både storloppet Indy 500 och Cart-serien totalt 1995. Nog måste den erfarenheten funnits där att ösa ur när han tog sin sensationella pole position i debuten, men anpassningsförmågan som i alla fall utifrån uppenbarligen finns där har ytterligare en förklaring: det analoga förhållningssättet till racing.

JV: ”Jag tillhör generationen som fostrades innan ’data’ tog över. Vi var tvungna att känna och förstå vad som rent fysiskt händer med bilen på banan. Den erfarenheten underlättar verkligen.”

GF: Menar du att all fokus på data i dagens racing försvårar för, eller begränsar dagens unga förare?

JV: ”Mycket! Jag ser det även här: så fort de kliver ur bilen går de till skärmen och kollar data. Det är helt bakochfram! De glömmer att det första steget i processen måste vara att sätta ord på och förklara vad de kände i bilen. Först därefter ska man titta på data för att se om det där finns en förklaring till vad de kände på banan. Absolut inte tvärtom.”

GF: Förklara för en som inte vunnit VM: vad händer om de gör tvärtom och går direkt till skärmarna?

JV: ”Om det första du konfronteras med när du kliver ur bilen är data – utan att du ens har försökt sätta egna ord på vad du kände i bilen – kommer din hjärna att ta till sig informationen och antingen uppfinna problem, eller ge dig lösningar på problem som du inte ens har. Det har verkligen gått åt fel håll. Många unga förare förstår inte alls varför bilen beter sig som den gör.”

GF: Jag tror att vi är många som ofta uppfattat dig som kritisk mot dagens unga förare. Gillar du kontroversen? Att vara den som rör om i grytorna?

JV: ”Problemet är att om jag får en fråga känner jag mig skyldig att svara. Vad jag inte gillar är när det jag säger tas ur sitt sammanhang, eller när de som läser saknar intelligens för att förstå vad som faktiskt sagts. Jag kritiserade Max Verstappen i början när han gjorde en massa misstag – DÅ förtjänade han kritiken. NU kan man säga att han är fantastisk därför att han faktiskt är det – det var han inte då. Fanatiska fans i internetforum fattar inte sånt, och problemet är att en stor del av F1-pressen också är fanatiker; själva F1-fans helt i avsaknad av logik.”

GF: Vilket får mig att tänka på: jag läste dina kommentarer i morse om att Ferrari har skakat om Vettel helt i onödan genom att ta in Leclerc istället för att ge tysken ett sista år med Räikkönen som han arbetade så harmonisk med. Var inte det ungefär det som hände 1996 när Williams tog dig till F1 och du omedelbart skakade om stallkamraten Damon Hill?

JV: ”Nej, inte med Damon. Jag hade alldeles för mycket respekt för honom, och sett honom förlora två mästerskaps som han borde ha vunnit. 1996 var hans år. Jag försökte såklart vinna, men han var väldigt, väldigt snabb. Dessutom hade jag mycket att lära av honom – det fanns absolut ingen anledning att försöka få honom ur balans. Men mot slutet av säsongen kunde jag ändå börja utmana honom – i alla fall på de banor som jag gillade. Jag var t.o.m. glad att Damon vann mästerskapet därför att han förtjänade det så mycket efter allt arbete som han hade lagt ner hos Williams. Och jag visste att 1997 skulle bli mitt år. Det är så det funkar: jag visste att jag hade ett läroår – ett år att visa respekt så att framtiden kunde bli min. Men sedan förväntar man sig samma respekt av nästa förare som kommer ny till teamet. Jag tror att jag fick den attityden efter min pappa.”

Här någonstans börjar man undra hur det står till med Jacques historieskrivning. Pappan Gilles är ju som bekant ihågkommen för mycket, men knappast sin ödmjukhet. Men det märks att Jacques går igång på temat ”respekt” och gärna vill fortsätta prata om det. I hans mening har Ferrari skjutit sig i foten och kanske sumpat sin bästa chans att på allvar utmana Mercedes om VM-titlarna.  

JV: ”Jag har absolut ingenting mot Leclerc – han är helt fantastisk – men situationen är densamma som när McLaren kontrakterade Alonso för att sedan ta in Hamilton och säga ´Lewis är vår mästare´. Klart att Alonso blev förbannad. Han var dubbel världsmästare. Det sårar en; då slår man tillbaka, och det skadar teamet. Och det är exakt vad som har hänt hos Ferrari när alla fokuserar på Leclerc och vill att han ska vinna. Man får inte glömma att Vettel är fyrfaldig världsmästare och har gjort precis allt för Ferrari under de senaste åren. Han förtjänar lite respekt – det är allt. När han inte får den kärlek som han behöver får det konsekvenser på banan. Vi har t.ex. sett att Vettel nu gör misstag som han inte har gjort tidigare.”

GF: Du själv då? Har du alltid fått den respekt av teamet som du har förtjänat?

 JV: ”Jag var i samma situation hos BAR när Jenson Button kom till teamet och David Richards sa: Han här är vår mästare. Det sårade mig. BAR var mitt stall, jag hade investerat i det och varit med och byggt upp det. Är det så här jag ska behandlas? Det skapade motsättningar och motsättningar skadade stallet.”

GF: En helt annan fråga. Intresset för amerikansk racing har exploderat i Sverige tack vare Felix Rosenqvist och Marcus Ericsson i IndyCar, och du är en av få förare som vunnit både F1 och Indy 500. Hur skulle du bedöma Ericssons år i F1 och hans utsikter framöver?  

JV: ”Jag hade inte koll på Marcus innan han kom till F1 och åren hos Sauber var ju väldigt tuffa. Men han bröt inte ihop – och det är väldigt bra redan det. Jag pratade en del med honom i fjol och jag tror att IndyCar kan vara ett bra steg för honom. Han är en förare som är mycket starkare i snabba kurvor än i långsamma – det borde gynna honom på ovalerna. Han är i och för sig inte i ett toppstall, men han har definitivt chansen att visa sin talang.”

GF: Han kör ju för samma team som du körde din senaste Indy 500 för 2014. Hur var det att återvända till Indy efter så många år?

JV:Jag körde teamets extrabil – det är aldrig bra såvitt du inte gör det som Alonso, med ett helt team fokuserat på att du ska vinna. Vi körde hela första testveckan med en gammal motor – något som jag inte visste, ingen hade berättat det för mig.”

GF: Men själva körningen? Hur kändes den efter alla år?

JV:Konstigt – därför att det var så lättkört jämfört med 20 år tidigare. Vi körde ungefär samma varvtider, men det var mycket lättare än på 90-talet. Bilarna nu har färre hästkrafter men mycket mer grepp. Man kan nästan blunda och köra. Du kommer ut på banan och sedan är det bara full gas hela vägen – och det gör det på sätt och vis farligare. Men det var också väldigt spännande. Alltså de farterna… man tittar på väggen och tänker: den där skulle göra ont… Men så startar race-et och då glömmer man riskerna. Men det var kul – jag skulle göra det igen om chansen dök upp.”

GF: Du har också lovat att återvända till Le Mans tills du vinner 24-timmars…

JV: ”Ja, vi lyckades förlora det två gånger med Peugeot. Väldigt frustrerande förluster därför att båda gångerna hade vi segerchans men föll på egna misstag. Det är den segern som jag behöver till min Triple Crown – jag måste uppnå den innan Fernando gör det…” säger kanadensaren och skrattar. Uppenbarligen är planen inte helt seriös. Kanske bäst så. Sannolikheten att få till en toppstyrning i Le Mans vid 48 års ålder måste betraktas som försumbar.

GF: Men finns det något annat kvar på din lista över saker du vill göra innan det är dags att lägga av? Eller sådant som du önskar hade blivit av?

JV:Jag hade velat ha en riktig Nascar-karriär. Efter F1 var det målet och det fanns en del öppningar, men jag fattade t.ex. inte att jag borde ha flyttat till Charlotte, North Carolina för att maximera mina chanser. Och när jag fick en öppning hos Penske tog jag ut Danica Patrick ur race-et – vilket ledde till att jag blev både mordhotad och förlorade sponsorer. Kör man för för Roger Penske måste man vinna – annars är man ute. Tråkigt, för jag hade verkligen kul. Det är väldigt bra racing i Nascar.”

Precis som i Porsche Carrera Cup Scandinavia.

Text & bild: Gergei Farkas, GF1