Gå till huvudsajt

Hon är tyvärr död, kan jag få två Gin tonic…sade han med myndig röst

Det är inte ofta jag får läsarbrev. Men, när jag får dem blir det action. Innan vi sätter igång vill jag dock påpeka en viktig sak. Det var inte meningen att det skulle bli så här. 

Jag trodde att ni hade gott omdöme och kunde skilja på underhållning och verklighet. Det verkar som att ni tar allt jag skriver på den här sidan i Sveriges bästa motortidning bokstavligt. Eftersom jag är kreativ och frispråkig kan detta bli en väldigt farlig kombination.

Vi kallar honom för Herr Andersson. Han hade läst min krönika från slutet av 2014. Krönikan handlade om “sju oetiska tips för en lyckad semester”. Där fick han tips om allt möjligt han kan göra för att sätta guldkant på sin semester – om han var beredd att tulla lite på sitt eget samvete. Du kan läsa krönikan online här.

Ett av tipsen för en lyckad semester var att ständigt välja alternativet “Dr” eller Doktor när du bokar flygresor eller hotell. Hotell och flygbolag noterar absolut din titel, och är inte sena med att erbjuda uppgraderingar eller annat utan extra kostnad. En titel som Doktor inger respekt och kräver särbehandling.

Mitt tips hade fungerat som en dröm. Paret Andersson hade på ett magiskt vis blivit uppgraderade på alla hotell och fått exceptionell service rakt igenom. Han hade blivit titulerad Doktor Andersson och fått en enorm respekt från alla han träffat. Ett vanligt dubbelrum blev plötsligt ett penthouse nästan längst upp i Burj Al-Arab. Personalen visste alla hans namn, redan innan incheckning och titulerade honom Doktor Andersson. Få bästa bordet på en fullsatt Michelinrestaurang i hamnen? Nivån av service var helt sinnessjuk.

Han gled in i rollen som ansedd Doktor från Karolinska Sjukhuset helt perfekt. Och han förväntade sig högsta möjliga nivå av service vart han och hans fru än begav sig. Allt dokumenterades med glada tillrop på Facebook. Livet var underbart för Doktor Andersson. Tills det var dags att resa hem. Då blev det strul. Och det på riktigt.

Incheckningen på flygplatsen hade gått galant. Sedan hade Doktorn med fru fått fritt inträde på VIP-loungen. Efter ett glas champagne och lite tilltugg blev tillvaron så där underbart rosaskimrande som den bara kan vara då han mådde riktigt bra.

En halvtimme efter start serverades middag. Till middagen hade paret Andersson valt en Bordeaux från 2008. Efter fyra flaskor rött, avslutade de middagen med en dessert som bestod av chokladmousse, kaffe och dubbla cognac. Per person. Paret Andersson var nu bortom salongsberusning, och gjorde sig redo att sova den sista timmarna av flygresan till Stockholm.

Doktor Andersson lutade sig tillbaka i stolen och log. Han hade kommit undan med att vara Doktor en hel vecka. Då knackade någon på hans axel. Det var en flygvärdinna. Vacker som en indisk prinsessa. Hon lutade sig över honom. Hennes ansikte utstrålade panik.

 

”Doctor Andersson. We need your immediate assistance on row 38. Please follow me”

 

Han reste sig upp och följde snabbt efter flygvärdinnan i ett nästan beck mörkt flygplan. De flesta passagerarna sov. När han kom längre bak i planet var dock situationen helt annorlunda. Ingen sov. En liten samling människor stod upp i mittgången.

“Make a hole! Doktor incoming!” ropade flygvärdinnan. Och helt plötsligt var allt fokus på honom, när han trängde sig fram genom den lilla samlingen människor till plats 38D.

Där satt en flicka. Hon kanske var 16 år. Det såg ut som att hon sov. Men, huvudet hade sjunkit ihop i ett någon onormal ställning. Hon hade en flygbolagsfilt uppdragen till halsen, och såg blek och sjuk ut.

Flickan hade svettats ymnigt när hon kontaktat personalen. Sedan hade hon blivit yr. Läget hade blivit mycket värre för några minuter sedan, och nu var hon inte kontaktbar.

”Doctor Andersson. Please help this poor girl. Do something!”

Flygvärdinnan stirrade på honom. Ett dussintal upprörda passagerare lika så. De förväntade sig ett mirakel. Detta skulle dock vara helt förbannat omöjligt. För Doktor Andersson var inte läkare. Det närmaste doktor han eventuellt kunde titulera sig var Doktor i SQL. Alltså relationsdatabaser. Inte människor.

Det rosa skimret över tillvaron försvann. Han hade lurat hela världen, och nu skulle han bli avslöjad. I sämsta möjliga situation. Han skulle få ett par hundra passagerare mot sig.

Vad hade du gjort? Herr Andersson gjorde det enda han kunde. Det han hade sett på TV-serier som Gray’s Anatomy. Han bestämde sig för att inte bryta karaktär. Han skulle vara doktor på riktigt.

Han lutade sig fram för att höra om flickan andades. Kände efter pulsen på halspulsådern. Han gjorde århundradets skådespelarinsats. Sedan tittade han upp. Tittade på klockan, eftersom Doktor House också brukade göra så, och sa, på bruten engelska:

”I hereby pronounce the passenger at seat 38D dead at 19:57 local time. I am sorry I can’t do anything for her. It is very risky to party hard for weeks and consume large amounts of alcohol and then get exposed to the thin air of an airplane on long distance flights. This can happen to anyone. I am sorry”

Det blev panik. Passageren som satt bredvid reste sig omedelbart och stegade snabbt bort till en annan plats. Någon passagerare började gråta. Flygvärdinnan drog upp filten över flickans huvud. Tittade sedan på Doktor Andersson.

”Thank you, sir. I am sorry for this inconvenience”

Doktor Andersson tog ett steg tillbaka. Gjorde sitt bästa att se professionell ut.

”There was nothing I could do for her. Could you send two Gin Tonics to my seat?”

”Of course, Doctor Andersson”

Hans fru hade inte ens vaknat. Lyckligt ovetande om all dramatik på rad 38. En stund senare kom två gin tonic. Det var knappt någon tonic i dem. De var de starkaste gin tonic han någonsin druckit. En liten stund senare mådde han bra igen.

Stämningen på planet var minst sagt tryckt. Det blir lätt så när någon passagerare checkar ut för evigt under pågående flygning. Vi hade ett lik ombord. Ja, hon var bara 16 år. Doktorn sa att hon krökat ihjäl sig. Stackars liten.

Doktor Andersson trodde att han kommit undan. Men, nej. Så lätt skulle det inte gå. För flickan var inte alls död. Hon hade bara tuppat av. Och nu började det röra sig under filten. Passagerare i närheten skrek av skräck.

Flygvärdinnan hämtade kvickt Doktor Andersson igen. Tillsammans hade de sprungit tillbaka till flickan. Doktor Andersson tog av filten. Och under den tittade två vakna ögon upp. Flickan var fortfarande blek, men numera definitivt vid liv.

“She’s alive! Doktor Andersson! She’s alive!”. Flygvärdinnan skrek av glädje.

Det utbröt applåder i flygplanet. Många passagerare reste sig upp och tog Doktor Andersson i hand på vägen tillbaka till sin plats. Flickan hade blivit ordinerad att äta och dricka något, och att avsluta middagen med en stort chokladkaka så hon inte skulle få blodsockerfall igen.

Resten av resan fortlöpte utan problem. Doktor Andersson kunde diskret återgå till att bli Herr Andersson så fort han passerat tullen. Andas ut. Tacka sin lyckliga stjärna att han inte skapat mycket större problem.

Herr Anderssons upplevelse är bisarr. Den är utan tvekan bland det sjukaste jag någonsin har hört. Han kommer aldrig någonsin igen att lyda ett endaste av mina tips. Han var fortfarande i chocktillstånd. Han hade kommit undan med minsta möjliga marginal. Att välja titeln Doktor hade kunnat kosta den unga flickan livet.

Kära läsare. Jag tar helt tillbaka mitt tips om Doktor när ni bokar hotell och flyg. Lova att aldrig göra det, någonsin. Och glöm aldrig att allt jag skriver ska tas med en nypa salt. Mitt uppdrag på auto motor & sport handlar bara om underhållning.

Så var det att lära sig Polska med Izabella Scorupco

screen-shot-2016-12-20-at-15-00-45

När jag skriver det här färdas jag i över 200 km/h. Dundrar på rakt genom det plattaste landskap du kan tänka dig. Perfekt för Blitzkrieg. Mellan Warszawa och Poznan. Och jag sitter inte i en bil. Nej, jag sitter på ett tåg. I restaurangvagnen. På bordet framför mig står min laptop. Till höger om datorn en tallrik med en halväten bit grillad lax. Fisken smakar bättre i Sverige.

Tidigare idag hände något oväntat. Oväntat och samtidigt helt fantastiskt roligt. På Hotel Bristols uteservering mötte min blick ett ansikte jag kände igen. Vi stirrade förvånat på varandra. Sedan reste vi oss båda upp. Tog några steg fram. Hälsade. Och skrattade.

Jag hade träffat Mariusz. En klasskamrat jag inte sett på över 20 år. Fast inte som du tror. För vi gick aldrig i samma klass. Nej, vi gick till och med i olika skolor. Jag på Adolf Fredrik. Mariusz på Matteus. Men vi hade samma hemspråkslärare. Vi växte nämligen båda upp med polska föräldrar i Stockholm. Och hade polska som extra ämne på schemat.

Låt mig förklara. Skolan lär ut svenska till perfektion. Men hemma kanske det talas ett annat språk. I mitt fall polska. Barnet lär sig att tala och förstå ytterligare ett språk hemma. Och hemspråksundervisningen är till för att komplettera dessa gratis kunskaper med läs- och skrivförmåga, grammatik samt det ”andra” hemlandets hjältar och historia. Göra åtminstone lite polacker av oss.

Min hemspråkslärarinna var helt fantastisk. Strax över 50 år gammal. Runda kinder och godheten själv. Oftast var klasserna väldigt små. Ibland bara hon och jag. Vi började alltid med att läsa ur polska böcker. Lite historia och alla Polens femtioelva delningar hit och dit. Sedan fick jag öva på jordens svåraste grammatik. Men det bästa hände alltid när klockan ringde och lektionen var över. När vi sade hej då tog alltid hemspråksfröken mig i hand och sade att jag hade varit otroligt duktig. Och att hon visste att jag skulle lyckas med allt jag ville i livet. En gång i veckan fick jag ett pep talk utan dess like.

Jag och Mariusz hade suttit en lång stund på uteserveringen i Warszawa. Till sist berättade jag om hemspråkslärarens återkommande pep talk. Om hur mycket det betydde för mig. Mariusz spände upp ögonen. Gapade. Och sade något som fick mig att haja till. ”Peter, när jag var ensam med lärarinnan fick jag också ett pep talk. Efter precis varje lektion fick jag höra hur fantastiskt duktig jag var. På precis allt. Vad jag än skulle göra i livet skulle jag bli väldigt framgångsrik.”

Tanten hade lurats. Och fått oss att tro att vi alla var unika och ämnade till framgång. Sagt saker som kanske inte stämde helt med verkligheten. Men som fick oss att känna oss unika och fantastiskt bra. Något som påverkat oss under hela livet.

Mariusz hade gått teknisk linje. Sedan KTH och blivit en fena på matematik. Idag är han vd(!) för en tysk bank i Warszawa. Jag är inte vd på någon bank. Men det jag åstadkommit är inte fy skam heller. Även om jag gått min egen väg. Bäst har det nog gått för en annan som hade polska som hemspråk med vår lärarinna – Izabella Scorupco.

Hon var precis lika snygg då som hon är idag. Men, jag ger mig tusan på att hon också fick ett pep talk ibland. För vi kände oss alla som Jedi-riddare med superkrafter. Varje vecka. Och resten av livet.

 

Glöm aktier, guld eller andra placeringar. Nu är det lego som gäller.

img_0379

Glöm aktier, guld eller andra placeringar. Nu är det lego som gäller. Låter det konstigt? Kanske. Men faktum är att lego hade gett dig bättre avkastning än börsen – de senaste 15 åren. Och nu pratar vi inte aktier i företaget lego. Lego A/S är privatägt och inte noterat. Nej, vi talar om att köpa lego-askar i spekulativt syfte. Priset på speciellt åtråvärda lego-set har haft en fantastisk värdestegring de senaste åren. Lego i obrutna förpackningar har ökat i värde med 12 procent per år sedan år 2000. Finns ingen börs eller index i världen som slår det.

Jag älskar lego. När jag var liten var lego det enda jag lekte med. Jag började i liten skala. Jag fick en liten mån-bil. Därefter tog det fart. Varje punkt på önskelistorna för jul- och födelsedagar var lego-set. Jag tog rejält med tid på mig att välja det jag ville ha ur katalogen. Noterade askens nummer och skrev upp i listan.

Efter ett par år var min samling avsevärd. Jag hade, utan tvekan, den största legostaden av alla mina lekkamrater. Staden var så stor att den tog upp lejonparten av mitt rum. Rummets golv var formligen täckt av gator, hus, tåg, båtar bilar och minifigurer. Ni kan själva föreställa er hur mycket lego det var. Det var helt otroligt. Jag hade sim-city fast i lego-format. Och jag var borgmästare.

Inspirationen till mina byggen tog jag från verkligheten. Saker och ting jag snappade upp från min omgivning. Nyheterna på TV. Slutet på 70-talet och början på 80-talet var kalla krigets dagar. Enligt mamma hade jag en period då jag bara byggde kärnvapenbestyckade missiler. Jag byggde till och med en missil med multipla kärnstridsspetsar. Fyra stycken var de, i toppen på raketen. Jag hade förklarat för min mor att de separerade vid återinträde i atmosfären och nu kunde träffa var sitt mål och tillintetgöra var sin stad. En rätt tung replik då man är ungefär nio år gammal. Min mamma blev i chocktillstånd.

Det var blev väldigt svårt att förklara för folk som hälsade på vad jag egentligen sysslade med på rummet. Leker Peter verkligen kärnvapenkrig? Ja, det gör han. Ja, vi är tröttna på det. Det var Breznjev mot Reagan. SS-20 mot Pershing. Det bombades städer och levdes rövare hela tiden. Jag hade en batteridriven fotoblixt for att simulera termonukleära explosioner i atmosfären med mina kompisar. Det var helt vansinnigt.

En tisdagkväll i oktober 1981 skulle allt ändras. Till mina föräldrars stora glädje var min period med kärnvapenkrig över. Från och med denna tidpunkt blev jag istället besatt av u-båtar.

Vid ett tillfälle fick jag följa med mina föräldrar och se filmen Göta Kanal. I flera månader därefter byggde jag bara båtar av olika slag. Sedan fick jag se Star Wars. Och ni kan själva räkna ut vad jag byggde efter det. Helt plötsligt handlade allt om rymden och ljusets hastighet. Lego var i centrum i mitt liv i många år.

Några år senare var dock lego utbytt mot en hemdator. En VIC-20. Sedan blev det en moppe. Allt lego gavs bort till någon släktings barn i Polen.

Historien kunde ha slutat så. Men, det gjorde den inte. Vi spolar fram bandet till nutid. För två år sedan skulle jag köpa en present till en väns son. Han skulle fylla sju år. Jag hittade en liten lego-sats med ett flygplan. En perfekt liten present. Då såg jag den. Den största och vackraste byggsatsen jag någonsin sett. En enorm F1-bil i legos technic-serie.

Jag plockade ned den enorma kartongen från den översta hyllan. Den var tung. Vägde nästan tio kilo. Prislappen var på fyra tusen kronor. En enorm mängd stålar för ett lego. Det tog bara någon sekund. Sedan hade jag bestämt mig. Den här asken skulle med hem. Bygget satte igång redan samma kväll. Jag blev klar på någon vecka. Det var barnsligt, men väldigt skoj.

Jag var fast. Igen. Jag köper numera lego i smyg. Och bygger på kvällar i mitt kök med en kopp te. Det är en väldigt meditativ sysselsättning. Perfekt för mig som behöver komma ned i varv ibland.

Jag började med de vanliga lego-askarna som fanns i butik. Ganska snart hade jag byggt allt som fanns på översta hyllan. Det vanliga utbudet av lego var inte tillräckligt för att stilla min hunger på legobitar. Jag började köpa svåråtkomliga byggsatser på e-bay. I min jakt på ovanliga boxar så kom jag i kontakt med en hel sub-kultur på nätet som köper och säljer lego.

Du läste rätt. Det finns en massa människor som köper och säljer lego-byggsatser på fritiden. De hänger på egna forum och har egna grupper på Facebook. Affärerna görs upp på sajter som liknar handelsplatser för aktier. Du kan analysera trender, se senaste avslut, och få ut en massa statistik. Köpte du en lego-ask i förra veckan för 500 dollar, kan du se att idag så handlas den för 508 dollar. Precis som på börsen, fast istället för aktier så handlar du lego-byggsatser.

Är du duktig kan du tjäna rejält med pengar, då värdestegringen på de ovanliga byggsatser kan vara fenomenal. Nästan tulpanvarning.

 

falcon

 

Låt mig ge ett exempel. Byggsatsen Millennium Falcon (10179). En legendarisk sats som tillverkades under 2007. Med över 5000 bitar är den bland det största som någonsin producerats i fabriken i Billerud i Danmark. Asken kostade cirka 6000 kronor när den fanns i butik. Idag kostar en oöppnad Millennium Falcon cirka 65 0000 kronor. Snacka om bra avkastning!

 

deathstar

 

Någonstans här så slog det slint för mig. Ordentligt. Jag har börjat köpa lego i stora mängder och hamstra i garderoben. Jag är mest stolt över mitt Death Star (10188) från 2008 i obruten förpackning. Den är idag värd någonstans kring 15 000 kronor. Jag har även Porsche 911 GT3 RS (42056) och många andra fina byggsatser i min samling. Alla stiger i värde. Somliga långsamt, andra snabbt. Det är precis lika engagerande som om det vore aktier. Tro mig.

Under det året jag har investerat i lego har jag fått lära mig ett par saker. För det första så kan du skippa alla byggsatser som kostar under 1500 kronor. De kommer aldrig att bli värda så mycket mer. Satsa på dyra askar, gärna 4-5000 kronor. Ju dyrare desto bättre. Är legot dessutom en limiterad edition, med få askar producerade, så köper du så många du kommer över. Köp alla du hittar. Fråga om det finns flera på lagret och köp de också. Dessa, dyra och limiterade askar, är värda sin vikt i guld. De går alltid upp minst 50% på något år, eller så fort produktionen av dem stannat.

Sista boxen jag köpte var en stor Mercedes lastbil (42043). Stor kartong. Härligt. Nästa inköp kommer definitivt bli den enorma byggsatsen Excavator (42055). Även den ur technic-serien. Båda ligger runt 2500 kronor. Jag vill också köpa Ghostbusters (75827), men är osäker på dess framtida värde.

 

porsche

 

Om du vill börja så rekommenderar jag varmt Legos limiterade ask med Porsche 911 GT3 RS (42056) jag nämnde ovan. Köp den medan den finns i butik. Den är en väldigt kul modell med många finesser. En liten nackdel med din nya hobby är att du inte längre kan öppna förpackningen   och bygga ihop den. Den tappar nästan hälften av sitt värde då. Och här kommer mitt sista tips. Gör som jag – köp två askar. En öppnas och byggs på köksbordet. En hamnar i garderoben och sparas inför framtiden.

Här är världens bästa fartkamera

ff4d71032c7afebc360946b86c0c7409640000

Att köra för fort kan kosta dig 10 000 kronor och ett indraget körkort. Trots detta kör många, inklusive mig själv, i högre hastigheter än de tillåtna. Straffet, om du åker fast, avskräcker inte. Inte tillräckligt. Vad är det då dom skulle ändra ett icke önskvärt beteende?

Verktyget som används är piskan. Det handlar om bestraffning. Du blir av med en massa pengar och, om du är riktigt stygg, ditt körkort. Även om bötesbeloppen regelbundet höjs så är det fortfarande ungefär lika många som åker fast för fortkörning varje år. Hårdare straff fungerar alltså inte för att få oss att ändra beteende i trafiken.

För några veckor sedan körde jag på motorvägen mellan de Polska städerna Lodz och Czestochowa på väg mot Slovakien. Vid ett tillfälle så såg jag en enorm ljustavla över vägen, med mitt registreringsnummer på och texten “Varning för denna förare” (Uwazac na ta kierowce) på Polska. Jag blev väldigt förvånad. Vad hade hänt? Hur hade de mitt registreringsnummer? Varför skulle de akta sig för mig?

Efter lite efterforskning hade jag svaret. Polackerna testade en ny metod just på denna vägsträcka. Jag hade passerat en fartkamera några hundra meter innan, som läst av min hastighet och mitt registreringsnummer. Därefter hade samma system bestämt sig för att hänga ut mig inför alla andra trafikanter som en fartsyndare. På en enorm skärm som hängde över vägen. Som alla såg.

Jag var inte supersnabb. Kanske 10-20 km/h för fort. Jag blev inte stoppad av polisen eller fick böter. Men, jag blev uthängd inför alla andra trafikanter som en riktig sopa som inte kunde hålla hastigheten. Jag skämdes. Metoden funkade extremt effektivt. För jag saktade omedelbart ned hela vägen till Czestochowa.

Den här genialiska Polska maskinen bör omedelbart installeras på massor av platser i Sverige. Låt de som kör fort eller för nära framförvarande bilar skämmas. Skam är ett väldigt bra verktyg att få människor att ändra beteende.

Ett annat bra verktyg att få människor att ändra beteende är belöning. Och då gärna offentligt. Medaljer. Prisutdelning. Stor ära. Much wow. Jag föreslår då ett litet svenskt tillägg till den Polska bestraffningsmaskinen. Svenska morötter 2.0. Ett system som registrerar bra trafikbeteende och bilens registreringsnummer. Sedan sker något fantastiskt magiskt, som bara går att få till i Sverige eftersom vi i princip saknar integritetsskydd. Och har väldigt fina register som samkörs totalt utanför vår kontroll.

Registreringsnumret som läses av används av maskinen för att ta fram vilken bilmodell och färg som körs. Samtidigt används ägaruppgifterna till bilen för att blixtsnabbt få fram en bild på föraren (nja, ägaren) via passregistret. Allt det här används för att sätta ihop en fantastiskt vacker hyllning till förarens ära på den största ljusskylten som finns att få tag på. Tillsammans med bild på både bil och förarens ansikte. Tumme upp! Bra jobbat! Minst lika effektivt som i Polen, och en rejäl portion humor. En fantastisk lösning.

 

Mitt livs sämsta bilaffär – Ferrari 348 Spider. Även kallad u-båten.

Ferrari 348 Spider

Hoppas du sitter ned. För nu ska du ska du få läsa hur jag blev lurad på nästan en halv miljon kronor. Året var 1999 och jag var 24 år gammal. Det var min första stora bilaffär, och allt skulle gå käpprakt åt helvete.

Bilen var en Ferrari 348 Spider. Den var gul och sken som en sol hos en bilhandlare. Priset var satt till strax under en halv miljon kronor. Bilen såg väldigt bra ut. På ytan i alla fall. Med pengar på banken och lätt ADHD blev det väldigt svårt att stå emot impulsen. Efter den snabbaste förhandligen någonsin blev bilen min.

Innan vi fortsätter så måste jag poängtera en sak. Under de två veckor som jag hann vara lycklig så fungerade bilen, rent maskinellt, klanderfritt. Den var kul att köra och lite skönt åbäkig att växla, precis som en 348 ska vara. Ettan var ned till vänster. Kopplingen var stenhård. Jag tror inte det var något styrservo, för du fick ta i för kung och fosterland när du skulle svänga. Ljudet var underbart och det ekade härligt mellan husen på Kungsgatan i Stockholm när jag drog på.

Det fanns dock problem med elsystemet. Funktion efter funktion föll bort. En efter en. Det började med helljusen, som en dag slutade fungera. Höger blinker bak var nästa grej. Sedan började tutan tuta av sig självt. När rutan på passagerarsidan en natt åkte ned, för att aldrig igen kunna åka upp så blev det nog. Jag lämnade in bilen på en verkstad. Som hittade ett litet fel. Eller, ja, ett enormt stort fel. Bilens kablar var sönderröstade. Allihopa. Alla kabelskor hade dessutom skador av salt. Som om det regnat ordentligt på bilen. Ordentligt.

De flesta av de irriterande små elfelen gick att laga. Dock blev det många besök på verkstaden under den korta period jag ägde bilen. Samtidigt så kände jag på mig att något var fel. Riktigt fel.

Ungefär två veckor efter jag köpt bilen pratade jag med en främling på en bensinstation i Kalmar. Han sa att han sett bilen på TV. På det populära programmet efterlyst(!). En precis likadan gul Ferrari 348 Spider hade varit inblandad i en biljakt i Köpenhamn. Allt hade filmats av kamera i polisbilen. De hade jagat Ferrarin genom Köpenhamn. I en kurva hade föraren av Ferrarin tappat kontrollen, sladdat ut i en kanal, krockat med en båt(!) och sedan sjunkit mot botten.

Jag blev alldeles kall inuti. Ni känner säkerligen igen känslan. När du, rent instinktivt, vet att något stämmer, men inte vill tro på det. Smärta. Vanmakt. Ångest.

Dagen efter ringde jag Ferrari i Danmark. Jag tror de hette Damgård Nielsen då. Efter att ha jämfört chassinummer bekräftade de att det var just min bil som legat på botten av en kanal i Köpenhamn. Vidare berättade de att de fiskat upp bilen några dagar efter och sålt bilen som skrot till en privatperson i Sverige. Han hade  fräschat till bilen och registrerat den på nytt i Sverige. Bilen hade sedan sålts via en bilhandlare till mig.

Jag kände mig som en idiot. Vänta ett tag. Det var värre än så. Jag VAR en idiot. Jag var en blåögd naiv ung kille som precis tjänat ihop lite pengar. En slipad säjare hade utan problem sålt på mig gul skrothög för en herre jösses massa pengar. Och det fanns troligtvis inget jag kunde göra åt detta. Domstol? Kanske, men chanserna att få tillbaka några pengar var minimala. Dessutom var processen dit lång och strulig. Det skulle gå åt massvis med energi för att få upprättelse, och utgången skulle bil minst sagt osäker. Jag tog beslutet att fokusera på positiva saker istället. Det skulle helt enkelt bli lättare för mig att tjäna ihop de förlorade pengarna på egen hand än att söka upprättelse i domstol. Med facit i hand ett helt korrekt beslut.

Bilen såldes blixtsnabbt. Till ett lågt pris. Jag var tydlig med att berätta vad bilen varit med om, och gav köparen en rejäl rabatt. I slutändan förlorade jag ungefär 75 000 SEK på de två-tre veckor jag ägde bilen. Inte fy skam för att ha ägt en Ferrari där det simmade guldfiskar i hastighetsmätaren, och en fantastiskt bra story att dra för barnbarnen någon gång i framtiden.