Gå till huvudsajt

Archive: Okt 2015

Jag fick motorstopp i mitt flygplan 6000 fot över Öland

featured-space-policy.jpg

För några år sedan var jag redo att bli andra svensk i rymden. Jag hade kontaktat Virgin Galactic och påbörjat processen att köpa biljett och bli en av de första rymdturisterna.

Men någonstans i processen ramlade jag över spännande information. Information så överväldigande att jag blev alldeles till mig av upphetsning. I astronaututbildningen på NASA ingår det flera träningspass i något som kallas ”vomit comet”. Detta är ingen rymdraket. Det är ett flygplan. Där inne sitter de framtida astronauterna. Och genom att piloterna flyger planet på gränsen till flygakrobatik upplever passagerarna nästan en halv minuts tyngdlöshet. Se diagrammet nedan så förstår du.

Vomit_comet.grid-6x2.jpg

Så här ungefär. Underbart roligt!

Vomit comet var inget annat än en lysande idé. För jag hade flygcert. Och nycklar till Kalmar flygplats. Ett flygplan väntade på mig i hangaren. Jag hade möjlighet att spara 150 000 dollar genom att flyga enligt diagrammet från NASA. Jag skulle flyga det lilla flygplanet på samma sätt som de tuffa killarna i USA.

Ett par dagar senare, när vädret var tillräckligt bra, stod jag redo för start på Kalmar flygplats. Tornet gav mig klarering att starta. En kvart senare befann jag mig på 6 000 fot ovanför Öland. Redo för ”the zero G experience”. Nu behövde jag hastighet. Betydligt mer än de 100 knop planet hade i marschfart. Jag förde styrspaken framåt. Och dök i skarp vinkel mot marken. Jag kände mig som en Stuka-pilot från andra världskriget. När hastighetsmätaren passerat 160 knop drog jag spaken mot mig. Hårt. Min kropp blev tung som en elefant. Jag trycktes ned mot sätet med en kraft jag aldrig upplevt förut. Det svartnade nästan för ögonen. Men efter några sekunder var jag på väg rakt upp. Nosen pekade mot solen. Ända tills stall-varnarna visslade i kabinen. Då körde jag spaken framåt. Så långt framåt det gick.

Känslan kunde bara beskrivas som magi. Ett lyckorus. Från att min kropp varit tung som en elefant, blev jag plötsligt viktlös. Plånboken jag lagt på instrumentpanelen seglade stilla förbi mitt ansikte. Jag blev lätt som en fjäder. Och fastnade i ett slags limbo mellan stolen och de löst spända säkerhetsbältena. Det som jag trodde skulle kosta en förmögenhet hade jag fixat helt själv. Jag räknade högt och hann vara viktlös i nästan sex sekunder. Min stund av extas skulle dock avbrytas abrupt. Av det mest elaka tjut jag någonsin hade hört.

Det tog mig flera sekunder att förstå vilken allvarlig situation jag försatt mig i. Alla varningslampor på instrumentpanelen blinkade. Varenda en. Sedan stannade motorn. Och det blev helt tyst. Bara suset av luft som passerade utanför fönstret hördes. Jag har aldrig känt mig så ensam. Detta var inte längre en lek. Det var allvar.

Att få motorstopp är normalt inget problem. Du kör in till vägkanten. Ringer efter hjälp. Men nu satt jag i ett flygplan. 6 000 fot över Öland. Inspirerad av NASA:s astronautbildning hade jag pressat mitt plan till det yttersta. För att uppleva tyngdlöshet. Jag hade varit tyngdlös i hela sex sekunder. Men samtidigt hade jag lyckats få motorstopp.

Screen Shot 2015-10-26 at 17.50.43.png

Så här snygg var jag för tio år sedan. Bilden tagen i SE-KYN över Kalmar, dock vid ett annat tillfälle.

Planet, ett Pierre Robin HR-200, var ett bra flygplan. Jag älskade det. Det hade bra glidflygningsegenskaper. Dessutom hade jag gjort precis enligt instruktionsboken. Satt klaffarna till tio grader. Sänkt farten till cirka 70 knop. I denna konfiguration skulle jag komma längst antal meter framåt, med minst antal meter tappad höjd.

Nästa steg var att hitta en lämplig plats att nödlanda på. Och det var här jag insåg min prekära situation. För Öland hade inga bra platser att kraschlanda ett plan på. Alvaret såg platt ut ovanifrån, men var egentligen en dödsfälla. Det var fullt av stenbumlingar.

Det som kvarstod var att nödlanda i vattnet. Men det var i mitten av januari. Även om jag skulle lyckats ta mig ut ur cockpit hade jag mindre än tre minuter på mig att ta mig i land. Innan jag skulle ha frusit ihjäl.

Jag tappade höjd i en rasande takt. Bara den korta stund jag vägde mina alternativ hade jag tappat 1 000 fot. Mätaren passerade nu 5 000 fot. Jag låg i konstant vänstersväng. En nedåtgående spiral. Som skulle sluta med att jag mötte evigheten. Vid 4 000 fot blev jag panikslagen. Det som tidigare varit hanterbar stress, blev okontrollerbar dödsångest.
Jag var 30 år gammal. Och hade absolut ingen lust att dö.

Screen Shot 2015-10-26 at 18.11.52.png

Vid 3 000 fot släppte paniken taget. Jag accepterade mitt öde. Solen som stod lågt mot horisonten var strålande vacker. En bländande kaskad av färger. Jag kisade med ögonen. Famlade efter mina solglasögon som låg i dörrsidan. Men råkade istället fiska upp ett laminerat papper. En bit papper med en oerhörd betydelse för denna situation. Det var nödchecklistan. Som alltid ska följas vid problem med motorn.

Med checklistan i vänsterhanden konstaterade jag att gjort de första stegen korrekt. Sänkt farten. Tagit ut klaffarna ett steg. Men det fanns flera punkter på listan jag glömt. Som att kolla magneterna. Inget hände. Förvärmning av insugsluften gav heller inget resultat. Sedan tryckte jag in knappen för bränslepumpen. Och då startade motorn. Omedelbart.

Jag hade nu blott 2 000 fot kvar till marken. Men – jag hade en fungerande motor. Jag gav full gas. Ända upp till varvstoppet på 2 800 varv. Fällde in klaffarna. Och steg brant uppåt. Motorns primitivt slamrande ljud var det vackraste jag någonsin hört.

Förklaringen var enkel. Med nosen rakt upp i skyn hade motorn sugit in luft i bränslesystemet. Med pumpen igång hade allt fungerat igen. Jag hade varit en idiot. Vid hårda manövrar ska bränslepumpen så klart alltid vara igång.

Jag har aldrig berättat detta för någon. Men nu är det över tio år sedan. Allt är preskriberat. Och han som skrev nödchecklistan bjuder jag gärna på en öl. Och diskuterar den absolut hårdaste nära döden-upplevelsen i mitt liv.

Därför är Zebralagen ren idioti som kostar liv

Screen Shot 2015-10-19 at 17.08.00.png

Vi har alla, åtminstone någon gång, fått panikbromsa vidett övergångsställe. Med hjärtat i halsgropen och med skrikande däck har vi alla räddat livet på en människa som bara gått rakt ut i gatan utan att se sig för. Från en skymd position. Bakom ett träd, eller bakom en felparkerad bil.

För lite över tio år sedan infördes en ny lag. Den kallades lite skämtsamt för ”Zebralagen”. Men för oss som körde bil var det inget skämt. För nu var det inte längre något samspel mellan bilister och fotgängare vid övergångsställen. Nu hade fotgängare företräde. Du som bilist var alltid tvungen att stanna och släppa gångtrafikanter över gatan. Tanken var god. Bilar var hårda och människor mjuka. Och det hör faktiskt till god sed att stanna och släppa över folk som ska korsa gatan. Och nu blev det lag. Men resultatet blev helt fel. Övergångsställena blev inte säkrare. De blev dödsfällor.

Olycksstatistiken från de första åren med den nya lagen talade sitt tydliga språk. Enligt Vägverkets utredning från 2004 ”Dödade och skadade på övergångsställe före och efter regeln om väjningsplikt” steg antalet olyckor vid övergångsställen. Kraftigt. Varför? Det fanns flera svar. Ett var att gångtrafikanter helt enkelt slutade att se sig för. De gick rakt ut i gatan.
Hävdade sin rätt – med livet som insats. En annan förklaring var att utländska förare inte var vana vid att stanna. Nej, för Zebralagen finns bara på ett ställe på jorden – i Sverige.

Jag har numera alltid foten redo på bromspedalen när jag passerar ett övergångsställe, även om jag har grönt ljus. Även om de har röd gubbe. För jag vill, till varje pris, undvika att köra på någon. Någon som insjunken i sin iPhone eller gratistidning bara gått rakt ut i gatan. Någon som, om de gjort samma idiotiska manöver i Paris, Warszawa eller i någon annan riktig stad på jorden, garanterat blivit påkörd.

Detta är total idioti. Och det som gör mig riktigt upprörd är att denna lagändring inte kan reverseras. Du kan alltså inte avskaffa den så kallade Zebralagen och gå tillbaka till den gamla metoden. Där bilförare och gångtrafikanter sökte ögonkontakt och hjälpte varandra att korsa gatan på ett säkert sätt. För att ändra tillbaka lagen idag kommer bara att leda till ännu mer förvirring. Och ännu fler onödiga olyckor.

Zebralagen har inte skapat en säkrare miljö för gångtrafikanter. Tvärtom, den har bara skapat lidande. Och inte bara för de som ska gå över gatan. Jag tänker på de otaliga bilister som blivit överrumplade av människor som sprungit rakt ut i gatan utan att se sig för. Bilister som nu får uppsöka terapeuter en gång i veckan. Som på grund av en idiotisk lag kört på en människa.

Därför dyrkar jag Katarina Ogunnaike

Screen Shot 2015-10-19 at 15.03.45.png

Jag dyrkar Katarina Ogunnaike. Foto: James Holm

Efter att ha lyssnat på samma cd-skiva i Lotusen i över tre veckor ändrade jag plötsligt strategi. Jag slog på radion. Och den första kanalen bilstereon hittade var P1. Jag minns inte vad programmet hette. Men ämnet som diskuterades var ”var någonstans en ung tjej har störst chans att träffa en bra, rik, man”. Jag trodde inte mina öron. Vilket underbart politiskt inkorrekt ämne att diskutera i svensk radio. Men tyvärr så blev jag snabbt besviken. För tanterna i direktsändning hade absolut ingen aning vad de pratade om.

Tips nummer ett till tjejer på jakt efter en bra man var att gå ut och festa på Stureplan i Stockholm. Där finns tydligen Sveriges ekonomiska elit varje helg. Alla fina unga män på samma ställe. Ett kardinalfel. Tanter radiopratare hade verkligen ingen koll. För de bra männen skiter i Stureplan. De har fullt upp med andra, mer meningsfulla, aktiviteter. Och de som är kvar är inte bra. Vi talar här om så långt från svensk socio-ekonomisk elit du kan komma. Vi talar om det absoluta bottenskrapet bland unga män. Högljudda skrythalsar med pappas kreditkort. Som inte har en spänn på banken. Unga bortskämda killar som får allt serverat på en silverbricka och därför inte har en chans den dagen det är dags att stå på egna ben.

Tips nummer två till landets tjejer var att engagera sig i hästpolo(!). Det är tydligen en mycket populär sport bland de finaste av fina rika killar.
Hästpolo? Intressant. Ett klart mycket bättre tips än att hänga på Stureplan. Tanterna var något på spåren. Men, det finns något mycket bättre än ridsport om du vill träffa välbärgade män. Och det är motorsport.

Intresset för motorsport har formligen exploderat. Det är inte längre trendigt att skvätta champagne på Stureplan. Stockholms mest framgångsrika unga män har istället skaffat Porsche eller Ferrari och en hjälm. Och de längtar inte till nästa barhäng. De längtar till nästa dag på racingbanan.

Motorsport är extremt mansdominerat. Och du som är tjej och besöker bandepån på en trackday kommer därför få extrema mängder uppmärksamhet. Du behöver dessutom inte sminka dig eller klä upp dig. Det finns liksom ingen konkurrens, som på krogen. Du kommer kunna välja och vraka bland snygga och rika män som du aldrig har gjort förut. Rika? Ja – rika på riktigt. Det kanske kostar 5 000 kronor för en helkväll på Stureplan. Det kostar minst 25 000 per dag i en Ferrari på banan.

Eller så går du ett steg till, som Katarina Ogunnaike på bilden. Hon är inte bara besökare. Hon tar sin egen Porsche till banan. Och kör skiten ur sina manliga bekanta. Nu pratar vi inte längre om att bara få uppmärksamhet. Nu pratar vi om att alla andra män i depåområdet (upp till flera hundra stycken) fullkomligen dyrkar Katarina.

Jag önskar att fler tjejer gjorde som Katarina. Köpte sportbil och en hjälm. Bokade in er på trackdays med oss grabbar. Ni skulle få sjukt roligt med oss. Och ni skulle bli dyrkade på samma sätt som Katarina är idag.

Bli en lyckligare människa – ha så få ägodelar som möjligt!

lamborghini-miura-sv-studio-1-by-laffonte-on-deviantart_ca847.jpg

Ju färre grejer du har, desto lyckligare blir du. Men gör dig aldrig av med en Miura…

Något ljushuvud sade: ”The one who dies with the most toys wins.” Han kunde inte ha haft mer fel. För ju fler ägodelar du har, desto olyckligare blir du. Varje sak du äger är i sig en liten fotboja. Något som kräver din uppmärksamhet. Och till slut så äger dina prylar dig.

Jag har alltid älskat tekniska prylar. Och har alltid varit först med den senaste telefonen eller handdatorn. Varje gång något nytt inhandlades kändes det som att alla mina problem skulle vara lösta. Och varje gång hände exakt samma sak. Jag använde den i två veckor. Sedan hamnade den i byrålådan.

Vändpunkten i detta beteende kom när jag visade, min lilla samling klockor för en middagsgäst. Sex fina klockor hade jag i en vacker trälåda. Inga jättedyra pjäser, mest Omega och Breitling. Middagsgästen beundrade klockorna. Men pekade sedan på min handled och utbrast ”men du har ju bara en vänsterarm”. Mycket riktigt. Jag hade bara en vänsterarm. Och faktum var att ingen av dessa klockor egentligen var det jag ville ha. Klockorna lades därför allesamman ut på Blocket och någon månad senare hade alla sålts.

Jag fick loss närmare 80 000 kronor. Alla pengarna lades på bara en klocka, en Jaeger Le Coultre Reverso. I min mening världens snyggaste herrur. Skönt diskret också, till skillnad från allt bling du ser på Stureplan.

Att göra sig av med klockorna kändes riktigt bra. Jag gick sedan vidare med garderoben, som var full av dyra kostymer och andra plagg jag sällan använde. Här gick jag ut stenhårt. Istället för att plocka ut vad som skulle slängas, antog jag att ALLT skulle slängas. Jag valde istället ut de plaggen som skulle behållas. Två sopsäckar kläder rensades bort.

Vi kan fortsätta med min vän Ralf. Ralf blev för tio år sedan en förmögen man när han sålde sitt företag. Han köpte bilar för pengarna. Till slut hade han ett garage med 10–15 sportbilar. Allt från Porsche GT3 till Lamborghini Miura. I slutändan sålde han allihop och behöll två favoriter. Ralf förklarade att bilarna hade tagit honom som gisslan. Tolv bilar skulle besiktigas, servas, tvättas och köras. Han hade knappt tid att träffa sina barn längre. Hans bilar blev en heltidssysselsättning. Och då kom han till samma insikt som jag med mina klockor: Hellre EN som du verkligen vill ha, istället för ett garage fullt av potentiella problem.

För tre år sedan åkte jag till Thailand med min dåvarande flickvän Agnieszka. Hon hade en sån där väska med hjul som hon formligen proppade full med grejer. Själv gjorde jag precis tvärtom. Jag tog en minimal weekendbag och gjorde många stenhårda prioriteringar. Jag antog nämligen att det gick att tvätta kläder även i Thailand. Och resultatet blev en packning för fyra veckors semester på under sju (!) kilo. Känslan av att, om än temporärt, bara ha sju kilo ägodelar är helt fenomenal. Det är en enorm lättnad för själen och en upplevelse jag verkligen rekommenderar. Ju färre grejer du har desto lyckligare blir du. Gör dig av med något idag.

Bli snabbast på Autobahn! Här är mina sju bästa tips!

photo2.JPG

Autobahn. Utan tvekan ett av de moderna sju underverken pa jorden. En teknisk prestation i klass med pyramiderna eller den kinesiska muren. Förbundsrepubliken Tysklands stolthet.

Jag har kört väldigt många mil i Tyskland. Det har nu gått så långt att jag inte längre använder navigator. Det är onödigt. För jag hittar nästan överallt.

Och väldigt många kör någon gång per år söderut via just Tyskland. Som nybörjare är det rätt läskigt att gå från 110 km/h i Sverige till att bli omkörd av någon som kör 250 km/h. Därför vill jag här ge mina bästa tips kring körning på Autobahn.

Du är aldrig snabbast. Ha! Nej, 220 km/h är inte så snabbt. När det är fri fart så kommer du bli omkörd, hur snabbt du än kör. Håll höger. Ockupera aldrig vänsterfilen i onödan. Använd backspegeln.

Händer en olycka blir det snabbt bilkö. Den kan vara hur lång som helst. Viktigt är att du skapar en ”räddningsfil” mellan höger och vänsterfilen. Så att ambulans och polis kan komma fram. Är du i vänsterfil kör du ända ut till räcket (ja, du ska ut på gräset). Kör du i högerfil – ja då kör du så långt åt höger du kan.

Det är mycket vägarbeten. Då blir vänsterfilen oftast väldigt trång. Det står ”2 meter” på skylten. Men jag lovar att det oftast är mycket smalare. Har du bred bil eller är osäker – välj alltid högerfilen tillsammans med lastbilarna. Annars blir det snabbt väldigt ”compact living” om du förstår vad jag menar.

Det är inte fri fart överallt. Nej, inte alls. Det är faktiskt 130 km/h som är normen på Autobahn. Var uppmärksam på skyltningen. Det är den vita skylten med tre svarta streck korsat som betyder fri fart. Håll hastighetsgränsen.

Sent på kvällen? Trött? Ta då första avfarten och kör till närmsta by. Där parkerar du utanför byns bierhaus. De har alltid fem-sex hotellrum. Det är billigt. Och det är bra. Väldigt bra mat om du gillar wienerschitzel. Och väldigt bra priser. Räkna med 40-50 EUR för en natt.

Söndagar är magiska. Tyskland är ett katolskt land. På söndagar får man inte arbeta. Och lastbilar får inte köra på motorvägen. Mycket mindre trafik. Fantastiskt.

Sista och bästa tipset. Och nu vill jag att du läser extra noga. För nu har vi skrivit allt politiskt korrekt som Alrik Söderlind (chefred) vill att jag skriver. Gör precis som jag säger och du kommer få den bästa upplevelsen av Autobahn i ditt liv.

Anländ till Puttgarden kl 02.00 på natten. Var själv i bilen. Inga passagerare som kan ha synpunkter på din körstil. Kör så fort du vill genom tomma motorvägar. Lyssna på tunga klassiker som Nitzer Ebb, New Order eller Front 242. Högt. Musik som är perfekt till mer dynamisk körstil. Gå in i transen. Njut. Först då kommer du förstå Autobahn. Att det är Einsteins ”maskhål” som teleporterar dig från ena till andra sitdan av Tyskland på en millisekund. Fantastiskt.