Gå till huvudsajt

Archive: Nov 2015

Tyska miljöpartiet anklagas för hyckleri – Ferrari och Porsche på deras parkering

image-569739-breitwandaufmacher-yyip-569739.jpg

Vad hade du gjort om du såg en Ferrari 458 och en Porsche 997 Turbo Cabriolet parkerade utanför Miljöpartiets kontor, varje dag? Dessutom parkerade på handikapp-parkeringar?

Hela Tyskland skriker nu ”hycklare” och pekar finger mot Tyska Miljöpartiets kontor i Köln där bilden är tagen.

Sanningen är dock något annorlunda. Bilarna tillhör inte någon som arbetar på partiet. Nej, de tillhör fastighetsägaren. Och skyltarna med handikapp-parkering är fejk. De har fastighetsägaren hängt upp för att få sina parkeringsplatser ifred.

Läs mer på Der Spiegel.

image-569739-galleryV9-yyip-569739.jpg

Bilden i sin helhet.

Allt under 28 000 km/h är töntigt

6938210-space-shuttle-photos.jpg

I startögonblicket var ljudet var öronbedövande. 140 decibel. Och det hördes på flera mils avstånd.

Nio minuter innan start görs ett upprop i kontrollrummet. Varje station bekräftar med ett ”go” eller ”no go”. Detta är den slutgiltiga beslutet om starten ska genomföras. Är allting grönt så fortsätter nedräkningen.
Tio sekunder innan start startas enorma pumpar i raketmotorerna, som flödar förbränningskamrarna med en blandning av flytande väte och flytande syre.

Sex sekunder innan start antänds den explosiva blandningen bränsle med en enorm knall. Samtidigt ökas trycket från pumparna gradvis upp till 90% av full effekt.

Två sekunder innan start har alla pumparna spoolat upp till full effekt. Ett hundra sanslösa procent. Ljudet (140 dB!) kan höras på flera mils avstånd. Den sammanlagda lyftkraften är på över fem miljoner Newton(!). Trots den enorma kraften så står ekipaget fortfarande kvar på marken.

0 sekunder. Start. Åtta sprängbultar detoneras. Och inget håller längre kvar rymdfärjan vid moder jord. Accelerationen uppåt är extrem – om bara några minuter färdas den i över 7 kilometer per sekund, mot omloppsbana. Mach 25 – det du.

Om det är något jag ångrar så är det att jag inte var på plats i Florida den 8 Juli 2011. För det var den sista uppskjutningen av rymdfärjan. Ja, den sista. För rymdfärjan är pensionerad.

Det byggdes ingen ersättare. Den absoluta höjdpunkten av alla teknologiska och vetenskapliga framsteg i mänsklighetens historia – Rymdfärjan – byggdes alltså för 30 år sedan. Och hela det amerikanska rymdprogrammet har sedan dess stegvis monterats ned.

Har du varit på Kennedy Space Center? Åk inte dit. En kyrkogård. Full med häftiga prylar från ”the golden age of space exploration” – 50,60,70 och 80-talen. Inte så mycket mer. Och det som gör mig riktigt deprimerad är att det inte finns några planer för framtiden. Ingen framtidsvision. ISS går snart i pension. Marsprojektet är lagt på is.

Varför blev det så här? Svaret är ganska enkelt. Allt handlar om konkurrens. Det hände något extremt viktigt för 25 år sedan. Sovjet gick i konkurs. Och plötsligt hade inte NASA någon sparringpartner. Racet mot rymden, som pågått sedan 50-talet var över. Grattis USA. Ni vann. Tyvärr så blev resultatet förödande för alla. För när konkurrensen försvann så halverades också NASAs budget. De roligaste projekten lades ned. Inklusive den ikoniska rymdfärjan.

Alla behöver sin sparringpartner. Ferrari behöver Lamborghini. BMW behöver Mercedes och Audi. Någon att kämpa mot. Någon att mäta sig med. Bilarna vi kör idag är tekniska underverk jämfört med bara tio år sedan. De drar mindre bensin. Är snabbare och säkrare. Är enklare att köra. Allt detta har vi konkurrensen att tacka för. För allt du ser omkring dig är en produkt av konkurrens. Inklusive du själv.

Därför går det att leva utan puls

PSC0312_AH_108.jpg

Det finns idag cirka 20 000 personer i världen som inte har någon puls. De är inga Zombies. De lever. Och – de lever helt normala liv. Allt tack vare en ny typ av hjärtimplantat. Som inte försöker härma hjärtats beteende med ett ryckvis pumpande. Istället hålls ett jämnt flöde. För det är ingen vanlig pump. Nej, det är en turbin. En turbo inopererad i bröstkorgen. Som pumpar blod istället för ditt hjärta.

Människokroppen är helt fantastik. Men den har sina svaga punkter. Den vanligaste dödsorsaken idag är hjärtfel. Inte så konstigt – hjärtat slår i snitt 72 gånger per minut. Pumpar ungefär fem liter blod på samma tid. Och hjärtat gör så hela livet. Det slår minst 2.5 miljarder gånger under en normal livstid på cirka 80 år.

Tänk dig att göra 2.5 miljarder armhävningar. 72 stycken per minut. Utan avbrott. Känns det jobbigt? Exakt så känner din hjärtmuskel. För detta är den svaga länken i din kropp. Även om resten funkar bra så är det är det tvärstopp utan blodcirkulation. Och det är därför som turbinen blir så relevant. För det är den som kommer att förlänga ditt liv med 25-30 år.

I Sverige är det egentligen inget större problem. Vi rör på oss. Vi äter nyttig mat. Inte så mycket fast food. Vi håller länge. Men i USA, däremot, där är livsstilen förödande för hälsan. Deras hjärtan och kärl är så fullproppade med transfettrester att de är på fallrepet när de passerar 50-års åldern. Eftersom alla vill leva länge så krävs det lösningar. Och då är ett turbinhjärta svaret.

Ungefär som att byta gammal bränslepump i din bil. Så byter du till en konstruktion helt överlägsen den du föddes med. För turbinen är helt omöjlig för naturen att skapa själv. Varför? Jo, för att det är två separata delar. Ett turbinhus. Och en del som snurrar och driver blodflödet. Det finns inget liknande i hela djurriket. Våra hjärtan är extremt primitiva former av pumpar – två kamrar som samarbetar om att dra ihop sig, tillsammans med ett gäng klaffar, för att skapa cirkulation. Ett ständigt klämmande, stängande och öppnande. 72 gånger per minut. I snitt.

Det är en konstruktion som är dömd att slitas ut. Och turbinhjärtat är en genialisk lösning på problemet. En mycket enklare konstruktion. Inga kamrar och klaffar alls. Nej, bara två delar. Ett pumphus och en turbin. Sammankopplade med kullager från SKF. En elmotor och ett batteri. Blir inte bättre än så.

Istället för att pumpa blod stötvis får du ett jämnt flöde. Sidoeffekten blir att du inte längre har någon puls. Samtidigt så minskas risk för hjärnblödning. Stötvis pumpning påfrestar små blodkärl. Det är mycket bättre med ett konstant flöde och tryck.

Konstgjorda hjärtan har funnits sedan tidigt 80-tal. Karolinska sjukhuset i Stockholm var pionjärer på området. Då handlade det om att efterlikna hjärtats funktion och pumpande. Men, för tio år sedan skapade ett gäng pragmatiker i Texas en helt ny variant. Ett implantat som var extremt mycket enklare. Det var detta som blev turbinhjärtat. Inspirationen var hämtad från Sverige. Saab 900 turbo. För alla läkarna på sjukhuset hade en sån. De älskade bilen. Och kunde den turbon sätta fart bilen, så borde samma koncept även fungera på en människa. Och några år senare så har 20 000 människor en Saab turbo inmonterad i kroppen. För att den funkar bättre än original.

Alrik skickade mig mot en säker död i Abu Dhabi

_DSC0416.jpg

F1-förare är inte längre än 170 säger en mekaniker, medan han och en kollega pressar ned mig i baksätet genom att full kraft trycka på mina axlar och slå mig på hjälmen med en gummiklubba. Efter att jag tagit av mig skorna så gick det faktiskt bra.

På huvudrakan bryter helvetet lös. Bilen är nu uppvärmd och Lucas trycker full gas, ändå upp till 18000 varv. Det är utan tvekan den mest brutala acceleration jag någonsin upplevt. Resan dit började några dagar tidigare. Med ett telefonsamtal från Alrik Söderlind

”Kan du åka till Abu Dhabi om några dagar? Det ska lanseras ett nytt däck inför nästa F1-säsong. Med lite tur får du åka F1-bil på Yas Marina Circuit!”

Situationen gjorde mig både smickrad och nervös. Varför vill han skicka mig? Jag är ju en amatör. Jag Jobbar med event. Jag är ingen motor-journalist i klass med Thomas Berggren eller John Argelander.

Låt mig vara ärlig. Du är längst ned på en väldigt lång lista. Den översta delen består av kompetent folk på redaktionen. Men ingen kan på så kort varsel. Fredrik Huldt är på rehab i Värmland. John Argelander har inreseförbud i Förenade Arabemiraten. Det hände en grej 2007. Han vill helst inte prata om det. Gustaf är och besiktigar sin Lada Niva i Sankt Petersburg”

Fyra dagar senare är jag i depån på Yas Marina Circuit. Är iförd något som ska likna en racingoverall, men som sitter rätt dåligt. Känns som en sån där one-piece bakfylledräkt som blivit poppis på sistone. Känner mig lite fånig när jag väntar på att bilen ska bli klar.

Bilen jag ska få åka är en F1-bil som är förlängd cirka 50 centimeter, med en extra sittplats direkt bakom föraren. Motorn har över 710 hästar och ekipaget väger bara 550 kilo. Det är alltså ingen nedtrimmad leksak.Detta är the real thing. Fast med plats för två.

Till min stora besvikelse kommer jag inte ner i passagerarsätet. Jag är för lång. Detta kan tyckas vara lite konstigt, eftersom jag bara är 183 centimeter. ”F1-förare är inte längre än 170” säger en mekaniker, medan han och en kollega pressar ned mig i baksätet genom att full kraft trycka på mina axlar och slå mig på hjälmen med en gummiklubba. Efter att jag tagit av mig skorna så gick det faktiskt bra.

Jag sitter nu extremt obekvämt. Benen rakt fram, jämsides med Lucas di Grassis. Lucas di Grassi är en före detta F1-förare. Han armbågar lite argt på mina ben för att göra mig uppmärksam på att han behöver plats för att vrida ratten. Rumpan är längre bak än nacken. Jag är alltså vikt framåt i en väldigt onaturlig ställning för varje svensk man. När mekanikerna dessutom drar åt fyrpunktsbältet för kung och fosterland så är paniken nära – jag får knappt luft. Därför släpper jag lite på bältena i smyg och konstaterar att detta inte är något för någon med klaustrofobi.

Några sekunder senare hör jag ett mekaniskt surr och motorn drar igång. Det är ett öronbedövande vrål, men inte alls så farligt som att stå bredvid. Misstänker att hjälmen och faktumet att avgasrören är riktade bakåt dämpar en del. Högfrekventa vibrationer från motorn förmedlas via karossen till min rygg och rumpa på ett sätt jag tror skulle uppskattas av de flesta manliga frisörer.

Glöm allt du lärt dig i körskolan med mjuka starter. När Lucas släpper kopplingen sker det med besked och utan tvekan. Vi formligen studsar iväg från depån och däcken protesterar med att ge ifrån sig samma ynliga pipljud som en plågad kattunge.

Redan den första biten på banan förstår jag att detta är nåt helt annat än bilkörning. Även om Lucas kör i uppvärmnings-tempo så går det fruktansvärt fort. Kurvhastigheterna är osannolika och mitt huvud pressas brutalt från ena sidan till den andra. Jag har inte en chans att spjärna emot tyngden av hjälmen.

Ut på huvudrakan bryter helvetet lös. Bilen är nu uppvärmd och Lucas trycker full gas, ändå upp till 18000 varv. Accelerationen är brutal. Ljudet öronbedövande. Vibrationerna i rygg och arsle får mitt ansikte att skaka och jag skriker i falsett. Kanske jag borde sadla om och bli frisör? Jag pressas nu så hårt bak i sätet att jag knappt kan andas. Får kämpa på riktigt för få luft.

I utgången av kurvan innan rakan har du ca 60 km/h, i slutet av rakan över 300. Sedan kommer en inbromsning till 60km/h igen, vilket tar ca 50 meter. Påfrestningen under inbromsning är -4G”. Mekanikerns ord ekar i skallen. Jag blir rädd för vad som komma skall.

Låt oss nu rekapitulera läget. Här sitter jag, ihopvikt som en fällkniv, i en F1 bil med Luca di Grassi som förare. En F1-förare som inte tog några poäng förra säsongen och nu är förpassad till att vara testförare för Pirelli. Jag är fastspänd i framåtlutat med ett rejält svankande läge i en jättelik vibrator. Jag kan knappt andas. Snart kommer en inbromsning på minus 4G. Jag har panik och vill helst kliva av. Fan ta dig Alrik Söderlind. Jag fast i en mardröm.

Då händer det oundvikliga. Lucas släpper gasen och ställer sig på bromsen. Kanske borde jag inte lättat på säkerhetsbältet för att få luft. Mitt huvud far framåt med en osannolik kraft och slår i Lucas stol så hårt att jag tappar medvetandet. Det svartnar för ögonen. Jag är inte längre med i matchen.

En halv sekund senare eller ett halvår senare? Svårt att säga när filmen gått av i projektorn. När jag vaknar har jag ingen aning om var jag är eller vad jag håller på med. Huvudet hänger hjälplöst mot höger sida av bilen i den extremt skarpa vänstersvängen. Min första tanke är ”Stängde jag av spisen hemma?” Några sekunder senare bootar dock hjärnan om och jag inser mitt prekära läge.

Resten av åkturen handlar bara om en sak. Överlevnad. Jag försöker spänna säkerhetsbältet, men kommer inte åt. Jag är en kattunge fast i en torktumlare och ingen hör mig skrika på hjälp. Jag vill åka hem. Jag vill inte bli medvetslös igen. Jag vill inte tappa kontrollen över arslet och skita på mig. Jag vill inte göra bort mig framför världens samlade journalistkår genom att kliva ur bilen med seriöst gäddhäng av brun sörja. Förstår nu varför ingen på auto motor & sports redaktion ville åka till Abu Dhabi. Självklart vill ingen vettig människa bli våldtagen av en F1-bil tills det svartnar för ögonen. Det här ska du få betala för, Alrik. Hämnden blir ljuv.

Därför ska du aldrig någonsin blinka med helljusen på Autobahn

Screen Shot 2015-11-05 at 10.21.59.png

Jag spenderar extremt mycket tid i min bil. I mitt arbete så korsar jag kontinenten ett par gånger per månad. Nurburgring-Polen. Polen-Budapest. Portovenere-Stockholm. Jag kör nästan 40 000 kilometer superbil varje år. Sommar- som vintertid. Det måste vara något slags rekord.

När jag kör blir jag väldigt ofta stoppad av polisen. I princip varje dag. Ibland flera gånger. Framförallt i Tyskland. Aldrig i Italien. Och det handlar inte om tok-körning på allmän väg, där jag alltid tar det rätt lugnt. Nej, det som gör att jag konstant blir stoppad är mina svenska personliga registreringsplåtar. Det är nämligen helt ofattbart för resten av Europa hur vi i Sverige kan ha ”vad vi vill” på vår regplåt.

På väg hem till Italien från Nurburgring var det dags igen. Utanför Stuttgart körde en svart civil polisbil upp jämsides med mig på och vinkade in mig till kanten.

När den vänlige polisen (har aldrig träffat en otrevlig polis) kom fram till bilen öppnade jag måsvingedörren, räckte fram registreringsbeviset och sa:

”Bundestag. Ich habe Swedische persönliche Kennzeichen. Freie Bürger – freie Kennzeichen.” Som slutkläm använde jag mitt patenterade leende, som normalt tar mig ur vilken knipa som helst. Men denna gång var det helt andra bullar i ugnen.

”Wir haben kein Problem mit deine Kennzeichen” svarade den civilklädde polismannen. Han hade en Glock 17 helt synligt i bältet. Jag gjorde mitt bästa att inte stirra på den. Motstå impulsen att sträcka ut armen genom fönstret. Ta pistolen. Trycka på tumknappen och ploppa ut magasinet på marken. Kolla loppet med pekfingret. Sedan ge tillbaka en tom pistol. Helvete vilket liv det hade blivit.

Polisen fortsatte: ”Wir haben große Probleme mit Ihrem Fahrstil”. Sedan tog han mitt körkort och registreringsbevis. Och ställde sig bakom min bil. Detta var underligt. Normalt borde han ju satt sig i sin egen bil.

Fem minuter gick. Sedan tio. Spänningen ökade. Vad ville polisen? Sedan kom svaret. En mörkblå Ford Focus stannade bakom oss. Ut hoppade en tysk som var direkt hämtad från Media-Markt reklamen. En kort och tjock man med hockeyfrilla. Och han verkade vara väldigt upprörd.

Jag kände igen bilen. Tjugo minuter tidigare hade jag kört i mycket hög hastighet i vänsterfilen. Då hade en blå Ford Focus svängt ut framför mig och tvingat mig till århundradets panikbromsning.

Ytterligare en kvart gick. Och sedan var det dags för mig att få bastning. Tydligen hade herr Media Markt blivit extremt upprörd över min körstil. Han hade ringt polisen, som av ren slump haft en civilbil lite längre fram på samma väg. Dessa fick order från centralen att stoppa mig.

Enligt polisen var hastigheten inte något problem. Det var fri fart här. Problemet var att jag hade blinkat med helljusen medan jag panikbromsade efter hans plötsliga filbyte. Och det fick man tydligen inte göra. Detta kostade mig 125 EUR och en timme av mitt liv.

Jag ska aldrig någonsin köpa en pryl på Media Markt igen. Deras galjonsfigur använder inte backspegeln. Dessutom ringer han polisen och gnäller. En tjallare. Egentligen borde han tacka mina keramiska bromsar för att han fortfarande lever.