Gå till huvudsajt

Archive: Okt 2016

Mitt livs sämsta bilaffär – Ferrari 348 Spider. Även kallad u-båten.

Ferrari 348 Spider

Hoppas du sitter ned. För nu ska du ska du få läsa hur jag blev lurad på nästan en halv miljon kronor. Året var 1999 och jag var 24 år gammal. Det var min första stora bilaffär, och allt skulle gå käpprakt åt helvete.

Bilen var en Ferrari 348 Spider. Den var gul och sken som en sol hos en bilhandlare. Priset var satt till strax under en halv miljon kronor. Bilen såg väldigt bra ut. På ytan i alla fall. Med pengar på banken och lätt ADHD blev det väldigt svårt att stå emot impulsen. Efter den snabbaste förhandligen någonsin blev bilen min.

Innan vi fortsätter så måste jag poängtera en sak. Under de två veckor som jag hann vara lycklig så fungerade bilen, rent maskinellt, klanderfritt. Den var kul att köra och lite skönt åbäkig att växla, precis som en 348 ska vara. Ettan var ned till vänster. Kopplingen var stenhård. Jag tror inte det var något styrservo, för du fick ta i för kung och fosterland när du skulle svänga. Ljudet var underbart och det ekade härligt mellan husen på Kungsgatan i Stockholm när jag drog på.

Det fanns dock problem med elsystemet. Funktion efter funktion föll bort. En efter en. Det började med helljusen, som en dag slutade fungera. Höger blinker bak var nästa grej. Sedan började tutan tuta av sig självt. När rutan på passagerarsidan en natt åkte ned, för att aldrig igen kunna åka upp så blev det nog. Jag lämnade in bilen på en verkstad. Som hittade ett litet fel. Eller, ja, ett enormt stort fel. Bilens kablar var sönderröstade. Allihopa. Alla kabelskor hade dessutom skador av salt. Som om det regnat ordentligt på bilen. Ordentligt.

De flesta av de irriterande små elfelen gick att laga. Dock blev det många besök på verkstaden under den korta period jag ägde bilen. Samtidigt så kände jag på mig att något var fel. Riktigt fel.

Ungefär två veckor efter jag köpt bilen pratade jag med en främling på en bensinstation i Kalmar. Han sa att han sett bilen på TV. På det populära programmet efterlyst(!). En precis likadan gul Ferrari 348 Spider hade varit inblandad i en biljakt i Köpenhamn. Allt hade filmats av kamera i polisbilen. De hade jagat Ferrarin genom Köpenhamn. I en kurva hade föraren av Ferrarin tappat kontrollen, sladdat ut i en kanal, krockat med en båt(!) och sedan sjunkit mot botten.

Jag blev alldeles kall inuti. Ni känner säkerligen igen känslan. När du, rent instinktivt, vet att något stämmer, men inte vill tro på det. Smärta. Vanmakt. Ångest.

Dagen efter ringde jag Ferrari i Danmark. Jag tror de hette Damgård Nielsen då. Efter att ha jämfört chassinummer bekräftade de att det var just min bil som legat på botten av en kanal i Köpenhamn. Vidare berättade de att de fiskat upp bilen några dagar efter och sålt bilen som skrot till en privatperson i Sverige. Han hade  fräschat till bilen och registrerat den på nytt i Sverige. Bilen hade sedan sålts via en bilhandlare till mig.

Jag kände mig som en idiot. Vänta ett tag. Det var värre än så. Jag VAR en idiot. Jag var en blåögd naiv ung kille som precis tjänat ihop lite pengar. En slipad säjare hade utan problem sålt på mig gul skrothög för en herre jösses massa pengar. Och det fanns troligtvis inget jag kunde göra åt detta. Domstol? Kanske, men chanserna att få tillbaka några pengar var minimala. Dessutom var processen dit lång och strulig. Det skulle gå åt massvis med energi för att få upprättelse, och utgången skulle bil minst sagt osäker. Jag tog beslutet att fokusera på positiva saker istället. Det skulle helt enkelt bli lättare för mig att tjäna ihop de förlorade pengarna på egen hand än att söka upprättelse i domstol. Med facit i hand ett helt korrekt beslut.

Bilen såldes blixtsnabbt. Till ett lågt pris. Jag var tydlig med att berätta vad bilen varit med om, och gav köparen en rejäl rabatt. I slutändan förlorade jag ungefär 75 000 SEK på de två-tre veckor jag ägde bilen. Inte fy skam för att ha ägt en Ferrari där det simmade guldfiskar i hastighetsmätaren, och en fantastiskt bra story att dra för barnbarnen någon gång i framtiden.

 

Premiärturen i Lamborghini Huracan höll på att sluta i katastrof

screen-shot-2016-10-23-at-11-34-16

Det här får du absolut inte berätta för någon. Jag har ett litet problem. Jag kan inte gå på toaletten hur som helst. Helst ska jag vara hemma. Att bara slå en drill på en offentlig toalett funkar ibland. Oftast går det. Det är det andra som är det stora problemet. För att det ska funka för mig måste det vara perfekta förhållanden. Är det för skitigt, för tyst, för mycket folk i kö, dålig ljudisolering eller något annat bestämmer sig kroppen för stänga av funktionen. Oavsett hur mycket jag än försöker går det inte. Det är helt omöjligt.

Som ni säkert redan vet har jag ungefär 250 resdagar per år. Ibland spenderar jag hela dagar i en bil på någon motorväg i Europa. Från tidig morgon till sen kväll. De tär då det kan bli strul.

Och det är exakt det som hände den 12 augusti förra året. Det var extremt nära en katastrof med skitstora konsekvenser. Låt oss börja från början.

Dagen innan hade jag precis hämtat en ny bil. En Lamborghini Huracán på Lamborghini Malmö. Jag hade satt mig i bilen och kört söderut, mot min trejde bostad, i Italien. Bostad nummer två är i Polen. Samma kväll stannade jag på hotell Mercure i Potsdam, precis söder om Berlin. Dagen efter skulle jag fortsätta genom Tyskland mot Italien. Nästa morgon vaknade jag klockan sex, som ett barn på julafton. En helt ny Lamborghini väntade på mig i hotellgaraget. Idag var dagen då den skulle få sträcka ut på riktigt. Först skulle jag dock äta hotellfrukost. Bacon, äggröra, rostat bröd och massor av vita bönor i tomatsås. Allt vad kroppen behöver. Trodde jag i alla fall.

Det tog bara trekvart. Sedan visste jag att något var väldigt fel. Allt jag stoppat i mig till frukost ville nu ut. Helst omedelbart. Därför stannade jag vid första macken. Sprang in på toaletten. Jag möttes av en katastrof. Toaletterna var inte i separata rum. De var i bås. Du vet sådana som har en liten dörr, fast den går inte ända ned.

Man kunde se fötterna genom en springa på flera decimeter. Alla skulle höra vad som händer i mitt bås. Det går inte för sig alls. Jag skulle inte kunna uträtta mitt ärende här. Det spelade ingen roll hur nödställd jag var – jag visste att det inte skulle fungera.

Tillbaka på autobahn blev det full gas. Mot nästa toalett. Jag höll plattan i mattan i 55 kilometer. Sedan hittade jag äntligen ett rastplats. Denna gång en KFC-restaurang. Jag hade nu kramp av att hålla emot all bacon, äggröra och tomatsås som skulle ut. Jag kunde knappt gå. Min gångstil blev väldigt ansträngd när jag med spända ben gick mot entrén.

En tysk frågade mig om han fick fota bilen. ”Jaaaaa..”, fick jag fram med en väldigt ansträngd röst. Mitt ansikte måste ha utstrålat ren smärta. Tysken såg förvånat på mig, som om jag var förståndshandikappad. Hela situationen var bisarr.

Tror du toaletterna dög? Nej. Det var nämligen kö till dem. Och då funkar det inte heller. Jag kan inte uträtta ”ärendet” när jag vet att det är någon som väntar utanför. En mental låsning.

Det blev att stappla ut till Lamborghinin igen. Försiktigt. Försiktigt med raklånga och spända ben så att ingen olycka skulle hända på vägen. Bilen var nu omringad av turister. Ett tjugotal personer med mobilkameror som filmade mig och bilen. Jag hade tydliga svårigheter att sätta mig i bilen. Jag svettades ymnigt ur pannan. Desperationen i mitt ansiktsuttryck var tydlig medan jag försiktigt satte mig i bilen. Att detta inte hamnat på Youtube är för mig ett mirakel.

En kvarts färd senare var situationen desperat. Här satt jag i en splitter ny Lamborghini på autobahn. Det borde ha varit väldigt roligt. En höjdpunkt i mitt liv. Istället var det en mardröm. Om jag inte gjorde något åt min situation skulle jag inom kort få köpa en ny förarstol av Johan på Lamborghini i Malmö.

Då kom räddningen. Jag hittade ett hotell. Efter den snabbaste incheckningen i modern tid hoppade jag jämfota mot hotellrummet. Öppnade toaletten. Gjorde det jag skulle. Utan problem. Allt var över på under fyra sekunder. Rummet kostade mig 85 euro och var mina bäst spenderade pengar någonsin. Sedan lade jag mig på sängen och vilade en stund.

 

Här är världens häftigaste racingklocka – och den är svensk!

14

Gillar man bilar och racing finns en del fina ur att välja bland. Allt från Omega Speedmaster till Tag Heuer Monaco och Rolex Daytona. Nu kan vi vara stolta för svenska Halda Watch Company. För de är utan tvekan överst på näringskedjan bland racingklockor med sin uppdaterade Halda Race Pilot.

Låt mig förklara. Alla andra klockor är beroende av att du själv manuellt trycker på en knapp när du kört klart ett varv runt banan. Detta för att få en varvtid. Som racingförare som jagar varvtider vill du absolut inte fippla med en klocka varje avslutat varv. Nya Halda Race Pilot förpassar detta till stenåldern.

Klockan, som hade världspremiär på racingbanan Spa-Francorchamps för någon vecka sedan, har en smart tilläggsmodul. Den heter Halda Trackmaster. Halda Trackmaster är en extremt känslig GPS. Så känslig och dyr att den bara används i militärt bruk. Långt skarpare än din bils navigation, som har en precision på cirka 5 meter. Ska du lägga en halv miljon dollar på att bomba en grotta full med talibaner i Afghanistan så räcker det inte med någon enkel GPS-modul som sitter i en iPhone. Nej, ska du göra jobbet ordentligt så måste du ha millimeterprecision. Militära grejer. Det är dessa som sitter i Halda Trackmaster.

Halda Trackmaster fästs på insidan av vindrutan med hjälp av en sugkopp och matar klockan med information om position, hastighet osv som inget annat mätinstrument kan göra. Trådlöst. Med denna information sätter klockan ihop data kring varvtider, position på banan, hastighet, G-krafter, och mycket annat. Resultatet kan föraren se efter avslutad kör-stint. Värdefullt både som feedback på körningen och som bevis på varvtid i baren efter avslutad dag på banan.

Men vänta. Det finns en sak till. Det är nu det blir riktigt kul. Halda Trackmaster har en inbyggd LED-panel, fullt synlig för föraren under körning. Lyser panelen rött kör han långsammare än snabbaste varv. Är det grönt så kör han snabbare. Direkt feedback under körning – ett otroligt värdefullt pedagogiskt instrument.

Sjukt häftigt. Försök att få till detta med en vanlig Rolex. Dessutom är klockan en svensk uppfinning – Halda Watch tillverkas i Sverige. Många delar produceras i en vapenfabrik i Karlskoga, därav den militära kvalitetsstämpeln. Tillsammans blir allting så underbart pragmatiskt och brutalt. Samma filosofi som gjort att Halda Space Pilot är den nya rymdklockan som används av både NASA och ESA. Fuglesang använde Halda på sin rymdresa.

Klockan kommer självklart att testas i ett kommande nummer av auto motor & sport. Vill du ha mer information redan idag, kontakta Mikael Sandström (sandstrom@haldasweden.com).

Svensk premiär sker i Stockholm på AutoLife After Work torsdagen 27 oktober.