Det är inte ofta jag får läsarbrev. Men, när jag får dem blir det action. Innan vi sätter igång vill jag dock påpeka en viktig sak. Det var inte meningen att det skulle bli så här. 

Jag trodde att ni hade gott omdöme och kunde skilja på underhållning och verklighet. Det verkar som att ni tar allt jag skriver på den här sidan i Sveriges bästa motortidning bokstavligt. Eftersom jag är kreativ och frispråkig kan detta bli en väldigt farlig kombination.

Vi kallar honom för Herr Andersson. Han hade läst min krönika från slutet av 2014. Krönikan handlade om “sju oetiska tips för en lyckad semester”. Där fick han tips om allt möjligt han kan göra för att sätta guldkant på sin semester – om han var beredd att tulla lite på sitt eget samvete. Du kan läsa krönikan online här.

Ett av tipsen för en lyckad semester var att ständigt välja alternativet “Dr” eller Doktor när du bokar flygresor eller hotell. Hotell och flygbolag noterar absolut din titel, och är inte sena med att erbjuda uppgraderingar eller annat utan extra kostnad. En titel som Doktor inger respekt och kräver särbehandling.

Mitt tips hade fungerat som en dröm. Paret Andersson hade på ett magiskt vis blivit uppgraderade på alla hotell och fått exceptionell service rakt igenom. Han hade blivit titulerad Doktor Andersson och fått en enorm respekt från alla han träffat. Ett vanligt dubbelrum blev plötsligt ett penthouse nästan längst upp i Burj Al-Arab. Personalen visste alla hans namn, redan innan incheckning och titulerade honom Doktor Andersson. Få bästa bordet på en fullsatt Michelinrestaurang i hamnen? Nivån av service var helt sinnessjuk.

Han gled in i rollen som ansedd Doktor från Karolinska Sjukhuset helt perfekt. Och han förväntade sig högsta möjliga nivå av service vart han och hans fru än begav sig. Allt dokumenterades med glada tillrop på Facebook. Livet var underbart för Doktor Andersson. Tills det var dags att resa hem. Då blev det strul. Och det på riktigt.

Incheckningen på flygplatsen hade gått galant. Sedan hade Doktorn med fru fått fritt inträde på VIP-loungen. Efter ett glas champagne och lite tilltugg blev tillvaron så där underbart rosaskimrande som den bara kan vara då han mådde riktigt bra.

En halvtimme efter start serverades middag. Till middagen hade paret Andersson valt en Bordeaux från 2008. Efter fyra flaskor rött, avslutade de middagen med en dessert som bestod av chokladmousse, kaffe och dubbla cognac. Per person. Paret Andersson var nu bortom salongsberusning, och gjorde sig redo att sova den sista timmarna av flygresan till Stockholm.

Doktor Andersson lutade sig tillbaka i stolen och log. Han hade kommit undan med att vara Doktor en hel vecka. Då knackade någon på hans axel. Det var en flygvärdinna. Vacker som en indisk prinsessa. Hon lutade sig över honom. Hennes ansikte utstrålade panik.

 

”Doctor Andersson. We need your immediate assistance on row 38. Please follow me”

 

Han reste sig upp och följde snabbt efter flygvärdinnan i ett nästan beck mörkt flygplan. De flesta passagerarna sov. När han kom längre bak i planet var dock situationen helt annorlunda. Ingen sov. En liten samling människor stod upp i mittgången.

“Make a hole! Doktor incoming!” ropade flygvärdinnan. Och helt plötsligt var allt fokus på honom, när han trängde sig fram genom den lilla samlingen människor till plats 38D.

Där satt en flicka. Hon kanske var 16 år. Det såg ut som att hon sov. Men, huvudet hade sjunkit ihop i ett någon onormal ställning. Hon hade en flygbolagsfilt uppdragen till halsen, och såg blek och sjuk ut.

Flickan hade svettats ymnigt när hon kontaktat personalen. Sedan hade hon blivit yr. Läget hade blivit mycket värre för några minuter sedan, och nu var hon inte kontaktbar.

”Doctor Andersson. Please help this poor girl. Do something!”

Flygvärdinnan stirrade på honom. Ett dussintal upprörda passagerare lika så. De förväntade sig ett mirakel. Detta skulle dock vara helt förbannat omöjligt. För Doktor Andersson var inte läkare. Det närmaste doktor han eventuellt kunde titulera sig var Doktor i SQL. Alltså relationsdatabaser. Inte människor.

Det rosa skimret över tillvaron försvann. Han hade lurat hela världen, och nu skulle han bli avslöjad. I sämsta möjliga situation. Han skulle få ett par hundra passagerare mot sig.

Vad hade du gjort? Herr Andersson gjorde det enda han kunde. Det han hade sett på TV-serier som Gray’s Anatomy. Han bestämde sig för att inte bryta karaktär. Han skulle vara doktor på riktigt.

Han lutade sig fram för att höra om flickan andades. Kände efter pulsen på halspulsådern. Han gjorde århundradets skådespelarinsats. Sedan tittade han upp. Tittade på klockan, eftersom Doktor House också brukade göra så, och sa, på bruten engelska:

”I hereby pronounce the passenger at seat 38D dead at 19:57 local time. I am sorry I can’t do anything for her. It is very risky to party hard for weeks and consume large amounts of alcohol and then get exposed to the thin air of an airplane on long distance flights. This can happen to anyone. I am sorry”

Det blev panik. Passageren som satt bredvid reste sig omedelbart och stegade snabbt bort till en annan plats. Någon passagerare började gråta. Flygvärdinnan drog upp filten över flickans huvud. Tittade sedan på Doktor Andersson.

”Thank you, sir. I am sorry for this inconvenience”

Doktor Andersson tog ett steg tillbaka. Gjorde sitt bästa att se professionell ut.

”There was nothing I could do for her. Could you send two Gin Tonics to my seat?”

”Of course, Doctor Andersson”

Hans fru hade inte ens vaknat. Lyckligt ovetande om all dramatik på rad 38. En stund senare kom två gin tonic. Det var knappt någon tonic i dem. De var de starkaste gin tonic han någonsin druckit. En liten stund senare mådde han bra igen.

Stämningen på planet var minst sagt tryckt. Det blir lätt så när någon passagerare checkar ut för evigt under pågående flygning. Vi hade ett lik ombord. Ja, hon var bara 16 år. Doktorn sa att hon krökat ihjäl sig. Stackars liten.

Doktor Andersson trodde att han kommit undan. Men, nej. Så lätt skulle det inte gå. För flickan var inte alls död. Hon hade bara tuppat av. Och nu började det röra sig under filten. Passagerare i närheten skrek av skräck.

Flygvärdinnan hämtade kvickt Doktor Andersson igen. Tillsammans hade de sprungit tillbaka till flickan. Doktor Andersson tog av filten. Och under den tittade två vakna ögon upp. Flickan var fortfarande blek, men numera definitivt vid liv.

“She’s alive! Doktor Andersson! She’s alive!”. Flygvärdinnan skrek av glädje.

Det utbröt applåder i flygplanet. Många passagerare reste sig upp och tog Doktor Andersson i hand på vägen tillbaka till sin plats. Flickan hade blivit ordinerad att äta och dricka något, och att avsluta middagen med en stort chokladkaka så hon inte skulle få blodsockerfall igen.

Resten av resan fortlöpte utan problem. Doktor Andersson kunde diskret återgå till att bli Herr Andersson så fort han passerat tullen. Andas ut. Tacka sin lyckliga stjärna att han inte skapat mycket större problem.

Herr Anderssons upplevelse är bisarr. Den är utan tvekan bland det sjukaste jag någonsin har hört. Han kommer aldrig någonsin igen att lyda ett endaste av mina tips. Han var fortfarande i chocktillstånd. Han hade kommit undan med minsta möjliga marginal. Att välja titeln Doktor hade kunnat kosta den unga flickan livet.

Kära läsare. Jag tar helt tillbaka mitt tips om Doktor när ni bokar hotell och flyg. Lova att aldrig göra det, någonsin. Och glöm aldrig att allt jag skriver ska tas med en nypa salt. Mitt uppdrag på auto motor & sport handlar bara om underhållning.