Som bekant är det skillnad på brott och brott.
Att stjäla en smörgås för att stilla sin hunger är en sak. Att överförfriskad dänga en flaska Mariestads i huvudet på en ”kamrat” är en annan.
Det förstnämnda är ett s.k. egendomsbrott. Dessa är ofta mer eller mindre genomtänkta till naturen.
Det andra är ett exempel på det som kriminologer brukar kalla ”crime of passion” – brott begågna i stridens hetta, inte sällan med svartsjuka som akut utlösande drivkraft.
På samma sätt är det skillnad mellan trafikförseelser: den ena är den andra inte lik.
Att ”råka” köra mot gult, eller hålla 110 + moms längs bedövande tråkiga E4:an genom Småland kan hända även den bästa.
Men att medvetet köra på ett annat fordon med sin bil är förbihållet de allra mest brutala neanderthalarna bland oss.
Det är nämligen svårt att föreställa sig ett mer primitivt tilltag i trafiken. I alla fall om det skulle ske på Essingeleden eller E6:an.
Att medvetet köra på någon på Bakus gator verkar däremot rätt acceptabelt – förutsatt att FIA:s regler får gälla.
Det är i alla fall den uppenbara tolkningen av förbundets beslut att inte ytterligare bestraffa Sebastian Vettel för den medvetna påkörningen av titelrivalen Hamilton på det 19:e varvet av Azerbadjans GP.
Beslutet kom snabbt – bara dagar efter att FIA öppnade ärendet och därmed flaggade för att Vettel hade ett tyngre straff att vänta än den 10 sekunders stop-and-go som han fick under själva loppet.
Att öppna ärendet på nytt var en välkommen signal om att FIA såg allvarligt på incidenten. De hade naturligtvis kunnat låta saken bero, men i och med att ärendet öppnades tror jag att det var många av oss som hoppades på ett mer kännbart straff för tysken.
Låt mig förklara varför.
Foto: LAT
För det första: Brutaliteten
Det är som sagt svårt att föreställa sig något brutalare än att medvetet köra på någon. Det är ett fullständigt oacceptabelt beteende som måste stävjas. I mitt tycke hade Vettel förtjänat ett hårdare straff för att markera handlingens allvar. Och för att tjäna som avskräckande exempel för andra.
För det andra: Konsekvensneutraliteten
Regler är regler, och även om de alltid behöver tolkas från fall till fall måste de så långt som möjligt förbli neutrala i förhållande till gärningens konsekvenser.
”Och vad sjutton betyder det?” undrar du kanske.
Jo, att påföljden för ett regelbrott inte kan vara beroende av hur stor skada regelbrottet resulterar i.
I detta fall tror jag nämligen att Vettel hade fått ett mycket kännbarare straff om han hade kört Hamilton av banan och tvingat britten att bryta.
När det gäller så allvarliga övertramp som här kan vi inte ha det så. Reglerna måste vara kristallklara: en uppenbart medveten påkörning av en medtävlare ska alltid leda till ett visst straff som lägst.
Ur det perspektivet framstår 10-sekunders stop-and-go som ett skämt.
För det tredje: Nekandet
Handlingen – att styra in i Hamilton – var uppenbart avsiktlig, men inte nödvändigtvis medveten och genomtänkt. Ingen – kanske inte ens Vettel själv – vet exakt hur beslutet kom till. Min gissning är att han agerade spontant och instinktivt på en upplevd oförrätt.
Ett sätt att mildra konsekvenserna hade naturligtvis varit att pudla – helst omedelbart efter målgång i Baku. Istället stod tysken i den mixade zonen och låtsades inte veta vad frågan gällde.
I min bok är det en försvårande omständighet.
Även om själva handlingen inte var genomtänkt så visste han naturligtvis i samma stund som den skedde att den var fel.
Att i det läget ändå inte stå för sitt handlande är rent vämjeligt av någon som tjänat miljarder på sin hobby och representerar ett par av sportens starkaste varumärken.
Men felet var inte enbart Vettels.
Teamledningen visste redan under loppet att tysken förmodligen inte självmant skulle erkänna sitt misstag. Arrivabene borde därför ha pekat med hela handen och tvingat honom att pudla där och då.
Att Vettels och Ferraris ursäkt kom först en vecka senare i Paris – under hot om vidare bestraffning – styrker bara intrycket av riktigt dåligt ledarskap från Ferraris sida.
Och på sätt och vis symptomatiskt för ett team som under det senaste året alltmer förfallit till att kommunicera med sin omvärld med boxhandskar – vilket lett till att de redan före den aktuella incidenten hade stora delar av den samlade presskåren emot sig.
Deras krishantering kring Baku-incidenten lär knappast resultera i en bukett nyfunna vänner.
Gergei Farkas, GF1
Foto: LAT