Visst har spekulationerna böljat fram och tillbaka, och visst har de pågått i åtminstone en halv evighet – men idag kom så äntligen det offentliga tillkännagivandet från Williams: Robert Kubica tar teamets kvarvarande racesits 2019.
Det är på många sätt en mirakulös utveckling för en lovande karriär som var så nära att bli fullständigt bortslösad p.g.a. den där rallyolyckan bara veckor inför säsongsstarten 2011.
Jag har själv flera gånger skrivit om både olyckan och Kubicas långa väg tillbaka – bl.a. här, i samband med att Kubica gjorde comeback på racerbanan inför 2017-års Le Mans 24-timmars.
Det var en racestart som inte blev av – förmodligen p.g.a. att någon från Renault ringde och meddelade Robert att han hade ett F1-test som väntade på honom senare under sommaren 2017.
Vid det laget var jag själv rätt skeptisk till att han skulle lyckas manövrera sig tillbaka genom det kraftigt underdimensionerade nålsöga som vägen till F1 numera är.
Icke desto mindre har han lyckats, och det är en enorm bedrift i sig. Skulle han dessutom lyckas få ut något sportsligt värdefullt av sin comeback bör filmproducenter stå på kö för att förvärva rättigheterna till ”Kubica – The Movie”.
Skälen är egentligen många.
För det första är det inte vanligt att göra comeback i F1 efter många års frånvaro.
Visst har det hänt att en förare hoppat över något år under karriären – oftast för att rätt styrning inte momentant fanns att tillgå – men att återkomma efter flera års påtvingad frånvaro efter en allvarlig olycka är något alldeles unikt.
Det närmaste exemplet jag kommer att tänka på är Niki Lauda som enligt legenden tröttnade på sporten 1979 och höll sig borta till 1982.
Men det var två års självvald frånvaro av en väletablerad världsstjärna och dubbel världsmästare. Många blev imponerade men få blev egentligen överraskade när Lauda 1984 knep sin tredje titel. Hans status som en av F1-historiens största var redan då ordentligt grundmurad.
Jag själv brukar ofta hävda att Lauda är en av de allra största – just p.g.a. sin comeback och faktumet att han vann VM i två fullständigt väsensskilda eror av sporten.
Kubica är i ett helt annat läge.
När olyckan inträffade var han i och för sig väletablerad i F1 men hade egentligen fortfarande allt kvar att bevisa.
Racevinnare, javisst, men fortfarande minst ett steg bort från en hägrande toppstyrning. Enligt Kubica själv var ett kontrakt med Ferrari redan påskrivet inför 2012. Huruvida det stämmer kommer vi aldrig få bekräftat – men vi vet att polacken sedan länge hade funnits på italienarnas radar.
Men nu är allt detta historia och det är istället ett Williams-team på dekis som ger Kubica chansen att än en gång visa vad han går för.
Och visst är det en chansning från teamets sida att ge sig i kast med 2019 med F1-debutanten George Russell och comebackande Kubica i sina bilar.
Framförallt är jag orolig för hur Kubicas racecraft har klarat sig under de långa åren borta från sporten. När han ställer sig på startgridden i Melbourne den 17:e mars nästa år kommer det att ha gått exakt 100 månader och 4 dagar sedan hans senaste GP-start i Abu Dhabi 2010.
Det är en evighet. Även om han har hållit tävlingsinstinkten vid liv i rallyspåren och gjort något enstaka inhopp på racerbanan så kommer han att vara ett i stort sett oprövat kort nästa år.
Att han fortfarande kommer att vara snabb råder ingen tvekan om – det är allt det andra som behövs i det ögonblick som lamporna släcks och 20 ekipage rusar mot första svängen som frågan gäller.
Har han fortfarande det…? Det vet vi inte idag. Men han kommer att ha en utmärkt måttstock i Russell.
Hur det än går i den interna fajten är det otroligt kul att se Robert tillbaka på banan.
Och för Williams är det ett PR-mässigt uppköp av rang. Efter att i år ha haft ett av fältets mest ointressanta föraruppställningar i år kommer det att möta 2019 med en hyperintressant förarduo.
Bara för alla oss Williams-fans att hålla tummarna för att nästa års bil blir ett lika stort kliv framåt jämfört med årets massiva stolpskott.
Invändningar mot Kubicas comeback då – finns det några?
Nja, nu vill man ju kanske inte regna på den sympatiske förarens parad samma dag som återkomsten tillkännages – men visst kommer det gormas en del om att det finns något inneboende orättvist i att han får en andra chans samtidigt som en ung begåvning som Esteban Ocon får lämna sporten efter årets säsong.
Jag tror att enda sättet att förekomma den kritiken blir att visa vad han går för på banan. Förslagsvis genom att tvåla till Russell.
Det blir utan tvekan en av de intressantaste interna kamperna 2019.
Gergei Farkas, GF1
Foto: Williamsf1.com