Det händer på varv 3: jag somnar sittande.
Jag vaknar på varv 12. Inget har hänt. Slumrar om – väldigt medveten om att den här gången kan det vara ett kliv rätt ner i REM-sömnens underbara värld.
Jag kämpar emot, men köttet är svagt.
Jag sliter upp mig själv – likt Baron Münchausen ur träsket – tre varv senare, men inget har hänt.
Jag lägger mig ner i soffan. Det är att spela ryssk roulett med den hägrande medvetslösheten. Jag förlorar.
Härifrån finns det ingen återvändo.
Därom vanligtvis välunderrättade källor hävdar att det är här snarkandet sätter igång. Jag saknar motbevis.
Härefter är mörkret kompakt.
Men jag tittar tappert upp omkring varv 28, 37 och kanske 42. Samma ställning. Inget har hänt. Någon har varit i depå. Janne pratar om däck.
Nästa gång jag vaknar är det prisutdelning. Lewis ser glad ut. Jag fattar ingenting.
12-åringen dyker upp och undrar om jag är klar med hushållets Apple TV snart.
Det är jag sannerligen.
Gergei Farkas, GF1