Låt oss börja med ett erkännande: jag blev inte eld och lågor första gången som jag hörde talas om Formel E.
Man behöver knappast vara militant miljöaktivist för att köpa det miljömedvetna konceptet, men hela paketet av eldrift, bilbyten och tajta stadsbanor lät något krystat i mina erkänt konservativa racingöron.
Kunde racing på dessa premisser verkligen vara underhållande…?
Skulle klassen kunna dra till sig kvalitetsförare…?
Och var inte själva idéen om en eldriven formelklass tekniskt feltänkt från början…?
Öppna, bevingade formelbilar genererar ju å ena sidan mer down-force än ett genomsnittligt lågtryck över Östersjön. Men de gör det till priset av luftmotstånd så högt att det är svårt att tänka sig en aerodynamiskt mindre energieffektiv design.
En låg, strömlinjeformad tvålkopp med tak och täckta hjul hade garanterat legat mer i linje med klassens energibesparande ideal. Om inte annat så hade bilarna förmodligen kommit bra mycket längre mellan laddningarna…
Men efter två övertygande Formel E-säsonger är det bara att konstatera att det inte spelar någon större roll.