Joel Eriksson förvaltade på bästa möjliga sätt sin fjärde startruta i kvalificeringsracet inför den avgörande världscupfinalen i Formel 3. 

Foto: joelerikssonracing.com

Svensken startade bra och såg ut att ta en plats redan i samband med inbromsningen inför den första svängen – men såg samtidigt ut att hålla tillbaka en smula för att inte riskera något i onödan.

En klok strategi på den tajta stadsbanan i Macau där minsta misstag oftast innebär respass ur tävlingen.

Eriksson höll huvudet kallt men lät inte fransmannen Sacha Fenestraz på tredjeplats dra iväg – samtidigt som britterna Dan Ticktum och Callum Ilott stod för underhållningen längst fram.

Illott tog starten men fjolårssegraren Ticktum tog tidigt över kommandot från den snabbstartande landsmannen. Red Bull-protegén Ticktum kunde sedan kontrollera loppet hela vägen in i mål.

Halvvägs genom loppet skruvade så Joel Eriksson upp tempot och passerade Fenestraz snyggt in i första tvära högern Lisboa,

Joel Eriksson är tillbaka i Macau för att plocka den efterlängtade segern som han kom så nära i fjol. Genom att under fredagsmorgonen knipa fjärdeplatsen inför lördagens kvalificeringsrace har skåningen satt sig i ett svårt – men inte omöjligt – utgångsläge. 

Helgen är här och så även en av årets sista stora höjdpunkter på racingkalendern: Macaus GP – inofficiellt VM för den internationella Formel 3-eliten och definitivt det mest prestigefyllda race i klassen.

Foto: joelerikssonracing.com

Racets anor går egentligen hela vägen tillbaka till 1950-talet, men det var först under decenniet efter som racet började attrahera utländska förare i några större skaror.

Det var också under 1960-talet som racets huvudklass kom att bli formelbilsbaserad. Fram till dess var loppet mer av sportvagnsrace.

Prestigen står naturligtvis i direkt proportion till utmaningen.

Med bara två race kvar och VM-kampen avgjord är årets F1-säsong verkligen inne på upploppet.

Det är i ett sådant här läge som de sporadiskt F1-intresserade redan har zoomat ut och zappat vidare.

Vi andra hänger kvar. Och tur är väl det.

Brasiliens GP den kommande helgen behöver nämligen inte bli en avslagen historia bara för att VM-striden är avgjort.

Både banan Interlagos och den brasilianska inramningen borgar nämligen för underhållning.

Till skillnad från säsongsavslutningen i Abu Dhabi. Vad jag kan komma ihåg har inget race som körts där varit särskilt minnesvärd i sig. Om man bortser från fyrverkerierna då.

Men så är Yas Marina också som ett diskobelyst Swarovski-smycke i en Aladdin-ask av någon kvarglömt i en sandöken: ganska ointressant när väl den första förvåningen över fyndet svepts bort av första bästa varma ökenvind.

Jag var på konsert häromkvällen. Nej, inte en sådan där tillställning med skrikande tonåringar och/eller medelålders fyllon, utan en konsert för moget civiliserade vuxna, på moget civiliserade vuxnas högborg: Konserthuset i Stockholm.

Brahms violinkonsert stod på programmet, och violinkonserter råkar vara något som jag varit svag för sedan barnsben. Något som alldeles uppenbart inte har gått i arv till elvaåringen som utgjorde mitt medtvingade sällskap för kvällen.

Hennes missnöje rörde mig dock inte ett skvatt i ryggen. Att fostra barn är ett endurance-race: det är först mot slutet som man ser varthän det barkar; hur strategierna faller ut.

Med andra ord är inte min roll som förälder att göra henne kortsiktigt nöjd, utan att bidra till att hon blir välorienterad i världen och ja, då ingår en dos klassisk kultur i en uppväxt.

Men nu tappar jag tråden en smula.

Kvällens stora attraktion var Joshua Bell – amerikan kring 50 och en av världens främsta nu levande violinister.

Sauber-föraren Marcus Ericsson har två GP-starter kvar innan F1-karriären är över för den här gången, men kumlasonen har ingen anledning att hänga läpp för det.

Idag tillkännagavs nämligen att han från och med nästa säsong är klar för en satsning på amerikanska IndyCar-serien – där även Felix Rosenqvist kommer att husera från 2019.

Sammantaget är detta den bästa tänkbara utvecklingen för Ericssons karriär – förmodligen till och med bättre än om han hade fått förnyat förtroende hos Sauber ytterligare ett år.

Skälen är flera.

För det första har åren i F1 inte varit lätta. Att år efter år köra fältets sämsta bil har varit den svåraste utmaningen under hela F1-karriären. Självklart trist att Mackan behöver lämna F1 samtidigt som Sauber äntligen hittat formen –