Man blir lite som dem man umgås med. Känner ni igen det? Det är svårt att inte hitta situationer där man rycks med i olika beteenden, och saker man tycker är onormala och knäppa blir normala för att någon eller några man känner gör dem. Jag vet att många, iallafall i min umgängeskrets kan intyga att det är sant.
Det kan vara allt ifrån att börja dricka vin på tisdagar, bara för att nån man umgås med gör det, till att börja resa utomlands 14 gånger om året, mina facebookkompisar gör det ju, då borde väl jag också göra det?
När det gäller bilar är det exakt samma sak. Umgås man med människor som är ointresserade, och som har bilar som en till och från jobbetgrej så är chanserna mycket mindre att du faktiskt ska unna dig den där sportbilen du drömt om, än om en massa människor runt omkring dig redan unnar sig det. Då känns det naturligt, snarare som en skyldighet att du också gör det. Då känner du dig snarare om du kör omkring i en V70, fast ”verkligheten” såklart är precis tvärtom.
Jag har länge varit sugen på en Rolls Royce Ghost. En av få bilar jag fortfarande har på min måstehalista. Jag åkte runt i en Phantom ett tag och älskade hela grejen. Förutom den egna känslan av att sitta i en lyxskepp så är uppmärksamheten kring dem positiv. Man får nämligen väldigt olika uppmärksamhet beroende på vilken typ av bil man åker. En Lambo eller Ferrari ger 50% positiva blickar och tummenupp, och 50% fyfanblickar, med rollen var det 100% positivt. Av alla bilar jag har haft gäller detsamma egentligen bara min 3-hjuliga Morgan jag hade ett tag. Den älskade alla när man kom åkande i, alla utom jag. Jag bytte till mig den i ett icke klarsynt tillstånd en sen natt i Eskilstuna, och sålde den en vecka senare efter att med stor dödsångest kört hem den.
Men till saken. Jag har skitit i Rollen, eller snarare använt som ursäkt för att slippa köpa Rolle, att liksom, vem åker omkring i en Rolls Royce egentligen? Var någonstans på livets karta är man när man sätter sig i en sån bil? Om man bortser från sina egna fetischer, vem framstår man som när man kommer till ett möte i en Rolls Royce? Hur förklarar man att man måste pruta på hundmaten i djuraffären när man öppnar bakluckan och den är klädd i typ sammet som under flera år kammats bort från babysälar eller vad nu sammet kan komma ifrån?
Nej, såklart ska man inte ha en Rolls Royce. Skönt att slippa, de är nämligen skitdyra. Både att köpa och att äga.
Men.. Så idag, precis mitt i min middagslur, ringer en god vän jag umgås mycket med och faktiskt beklagar sig lite. han har ångest. Vad är det nu frågar jag? Jag har köpt en bil till, säger han med dov röst. Lite som om han hade begått ett brott han egentligen inte vill erkänna. Jaha sa jag lite bitter, beredd på att bli avundsjuk vilket jag alltid blir så fort någon annan än jag själv köper något, vad blev det för något? -En Rolls Royce Wraith, säger han. Vafan sa jag.. Hade du inte kunnat valt nåt annat?! -Den har stjärnhimmel, säger han sen med lika dov och skamsen röst fast jag hör genom telefonluren att han egentligen sitter och ler. Jamen va kul för dig då säger jag, märkbart irriterad på honom. Jag ställer den enda tänkbara frågan jag kan komma på, har du tänkt på vad det här kommer kosta mig?? Tycker du verkligen det är läge för det här nu?? Du vet att jag har en del andra tunga utgifter på gång?
Han spelar ovetande trots att han vet precis vad jag menar. För nu måste nämligen jag också köpa en. Jag slänger på luren i örat på honom bara för att inse att man inte kan göra det när man pratar i mobilen, effekten var bättre när man hade gamla telefoner. Det enda som händer nu är att man spräcker displayen som kostar skjortan, och eftersom Iphone X var svindyr i sig så sket jag i försäkringen. Lite korkat såhär i efterhand. Men jag lyfter upp mobilen från skrivbordet igen och trycker på röda knappen istället medan han säger hallå hallå. Där fick han. Sen ringde jag upp och sa att det hade brutits. Han är ju ändå min kompis.
Så på grund av hans oansvariga beteende känner jag mig nu alltså tvingad att köpa en Rolls Royce. Inte en Wraith som han, utan en Ghost. Jag vill ha 4-dörrars och ett ordentligt baksäte, hundarna och barnen måste trots allt kunna sitta någonstans, och Phantomen är för gammal. Nej en Ghost blir perfekt. Och nu när min käre vän har normaliserat beteendet att ha en, så har jag inga rimliga ursäkter längre. Synd bara att han inte kunde vänta till våren eftersom jag är galet nöjd med min nuvarande bil och har precis köpt nya vinterdäck till den dessutom.
Men men, man kan inte få allt. Så är det någon som vill byta en Rolls Royce mot en finfin G63 så hojta till. Jag är öppen för förslag. Tyvärr.
