Hoppas du sitter ned. För nu ska du ska du få läsa hur jag blev lurad på nästan en halv miljon kronor. Året var 1999 och jag var 24 år gammal. Det var min första stora bilaffär, och allt skulle gå käpprakt åt helvete.
Bilen var en Ferrari 348 Spider. Den var gul och sken som en sol hos en bilhandlare. Priset var satt till strax under en halv miljon kronor. Bilen såg väldigt bra ut. På ytan i alla fall. Med pengar på banken och lätt ADHD blev det väldigt svårt att stå emot impulsen. Efter den snabbaste förhandligen någonsin blev bilen min.
Innan vi fortsätter så måste jag poängtera en sak. Under de två veckor som jag hann vara lycklig så fungerade bilen, rent maskinellt, klanderfritt. Den var kul att köra och lite skönt åbäkig att växla, precis som en 348 ska vara. Ettan var ned till vänster. Kopplingen var stenhård. Jag tror inte det var något styrservo, för du fick ta i för kung och fosterland när du skulle svänga. Ljudet var underbart och det ekade härligt mellan husen på Kungsgatan i Stockholm när jag drog på.
Det fanns dock problem med elsystemet. Funktion efter funktion föll bort. En efter en. Det började med helljusen, som en dag slutade fungera. Höger blinker bak var nästa grej. Sedan började tutan tuta av sig självt. När rutan på passagerarsidan en natt åkte ned, för att aldrig igen kunna åka upp så blev det nog. Jag lämnade in bilen på en verkstad. Som hittade ett litet fel. Eller, ja, ett enormt stort fel. Bilens kablar var sönderröstade. Allihopa. Alla kabelskor hade dessutom skador av salt. Som om det regnat ordentligt på bilen. Ordentligt.
De flesta av de irriterande små elfelen gick att laga. Dock blev det många besök på verkstaden under den korta period jag ägde bilen. Samtidigt så kände jag på mig att något var fel. Riktigt fel.
Ungefär två veckor efter jag köpt bilen pratade jag med en främling på en bensinstation i Kalmar. Han sa att han sett bilen på TV. På det populära programmet efterlyst(!). En precis likadan gul Ferrari 348 Spider hade varit inblandad i en biljakt i Köpenhamn. Allt hade filmats av kamera i polisbilen. De hade jagat Ferrarin genom Köpenhamn. I en kurva hade föraren av Ferrarin tappat kontrollen, sladdat ut i en kanal, krockat med en båt(!) och sedan sjunkit mot botten.
Jag blev alldeles kall inuti. Ni känner säkerligen igen känslan. När du, rent instinktivt, vet att något stämmer, men inte vill tro på det. Smärta. Vanmakt. Ångest.
Dagen efter ringde jag Ferrari i Danmark. Jag tror de hette Damgård Nielsen då. Efter att ha jämfört chassinummer bekräftade de att det var just min bil som legat på botten av en kanal i Köpenhamn. Vidare berättade de att de fiskat upp bilen några dagar efter och sålt bilen som skrot till en privatperson i Sverige. Han hade fräschat till bilen och registrerat den på nytt i Sverige. Bilen hade sedan sålts via en bilhandlare till mig.
Jag kände mig som en idiot. Vänta ett tag. Det var värre än så. Jag VAR en idiot. Jag var en blåögd naiv ung kille som precis tjänat ihop lite pengar. En slipad säjare hade utan problem sålt på mig gul skrothög för en herre jösses massa pengar. Och det fanns troligtvis inget jag kunde göra åt detta. Domstol? Kanske, men chanserna att få tillbaka några pengar var minimala. Dessutom var processen dit lång och strulig. Det skulle gå åt massvis med energi för att få upprättelse, och utgången skulle bil minst sagt osäker. Jag tog beslutet att fokusera på positiva saker istället. Det skulle helt enkelt bli lättare för mig att tjäna ihop de förlorade pengarna på egen hand än att söka upprättelse i domstol. Med facit i hand ett helt korrekt beslut.
Bilen såldes blixtsnabbt. Till ett lågt pris. Jag var tydlig med att berätta vad bilen varit med om, och gav köparen en rejäl rabatt. I slutändan förlorade jag ungefär 75 000 SEK på de två-tre veckor jag ägde bilen. Inte fy skam för att ha ägt en Ferrari där det simmade guldfiskar i hastighetsmätaren, och en fantastiskt bra story att dra för barnbarnen någon gång i framtiden.