När jag skriver det här färdas jag i över 200 km/h. Dundrar på rakt genom det plattaste landskap du kan tänka dig. Perfekt för Blitzkrieg. Mellan Warszawa och Poznan. Och jag sitter inte i en bil. Nej, jag sitter på ett tåg. I restaurangvagnen. På bordet framför mig står min laptop. Till höger om datorn en tallrik med en halväten bit grillad lax. Fisken smakar bättre i Sverige.
Tidigare idag hände något oväntat. Oväntat och samtidigt helt fantastiskt roligt. På Hotel Bristols uteservering mötte min blick ett ansikte jag kände igen. Vi stirrade förvånat på varandra. Sedan reste vi oss båda upp. Tog några steg fram. Hälsade. Och skrattade.
Jag hade träffat Mariusz. En klasskamrat jag inte sett på över 20 år. Fast inte som du tror. För vi gick aldrig i samma klass. Nej, vi gick till och med i olika skolor. Jag på Adolf Fredrik. Mariusz på Matteus. Men vi hade samma hemspråkslärare. Vi växte nämligen båda upp med polska föräldrar i Stockholm. Och hade polska som extra ämne på schemat.
Låt mig förklara. Skolan lär ut svenska till perfektion. Men hemma kanske det talas ett annat språk. I mitt fall polska. Barnet lär sig att tala och förstå ytterligare ett språk hemma. Och hemspråksundervisningen är till för att komplettera dessa gratis kunskaper med läs- och skrivförmåga, grammatik samt det ”andra” hemlandets hjältar och historia. Göra åtminstone lite polacker av oss.
Min hemspråkslärarinna var helt fantastisk. Strax över 50 år gammal. Runda kinder och godheten själv. Oftast var klasserna väldigt små. Ibland bara hon och jag. Vi började alltid med att läsa ur polska böcker. Lite historia och alla Polens femtioelva delningar hit och dit. Sedan fick jag öva på jordens svåraste grammatik. Men det bästa hände alltid när klockan ringde och lektionen var över. När vi sade hej då tog alltid hemspråksfröken mig i hand och sade att jag hade varit otroligt duktig. Och att hon visste att jag skulle lyckas med allt jag ville i livet. En gång i veckan fick jag ett pep talk utan dess like.
Jag och Mariusz hade suttit en lång stund på uteserveringen i Warszawa. Till sist berättade jag om hemspråkslärarens återkommande pep talk. Om hur mycket det betydde för mig. Mariusz spände upp ögonen. Gapade. Och sade något som fick mig att haja till. ”Peter, när jag var ensam med lärarinnan fick jag också ett pep talk. Efter precis varje lektion fick jag höra hur fantastiskt duktig jag var. På precis allt. Vad jag än skulle göra i livet skulle jag bli väldigt framgångsrik.”
Tanten hade lurats. Och fått oss att tro att vi alla var unika och ämnade till framgång. Sagt saker som kanske inte stämde helt med verkligheten. Men som fick oss att känna oss unika och fantastiskt bra. Något som påverkat oss under hela livet.
Mariusz hade gått teknisk linje. Sedan KTH och blivit en fena på matematik. Idag är han vd(!) för en tysk bank i Warszawa. Jag är inte vd på någon bank. Men det jag åstadkommit är inte fy skam heller. Även om jag gått min egen väg. Bäst har det nog gått för en annan som hade polska som hemspråk med vår lärarinna – Izabella Scorupco.
Hon var precis lika snygg då som hon är idag. Men, jag ger mig tusan på att hon också fick ett pep talk ibland. För vi kände oss alla som Jedi-riddare med superkrafter. Varje vecka. Och resten av livet.