You are viewing Okategoriserat

Nu ska jag berätta en hemlighet. Något som ingen superbilsägare vågar prata om. Det handlar om varför de köper sin extrema bil. Och om vilken bil de väljer. Mycket handlar så klart om prestanda. Bilen ska vara snabb. Riktigt snabb. Accelerationen ska ta andan ur dig. 0–200 ska ske på under tio sekunder. Och varvtiden på Nürburgring, som satts av någon testförare, måste också vara sjukligt snabb. Det fnns dock något annat som jag också tror är viktigt. Något som lockar, men som är väldigt svårt att sätta fingret på.

Jag träffade produktchefen för Rolls-Royce Wraith på Genèvesalongen förra året. Och han slog huvudet på spiken. ”Våra kunder vill anlända med stil.” Det handlar delvis om att bilen är en statussymbol. Men också om att den ger ägaren rikligt med uppmärksamhet.

Har du någon gång suttit i en ovanlig eller häftig bil så förstår du direkt vad han menar.

Allt du äger och använder utstrålar en viss sorts status. Vad du har på dig, vilken klocka som sitter på armen och vilken bil du kör. Dina val av prylar hjälper (eller lurar) betraktaren att placera dig på den socio-ekonomiska stegen. Kör du en risig gammal Fiat är du student eller arbetslös. Kör du BMW eller Mercedes pratar vi övre medelklass. Kör du en suv är du hemmafru och bor i ett villaområde. Kör du Ferrari så är du rik.

Ovanstående stämmer för 99 procent av befolkningen. Men, för den översta procenten – det vill säga de riktigt förmögna – är inte ditt val av prylar så viktigt. Det som är statusmarkören nummer ett för människor längst upp i näringskedjan är att vara välinformerad. Att sitta på värdefull information och kunskap. Gärna information som är svår eller mycket svår att få tag på. Riktiga hemlisar, alltså.

Jag är egentligen inte så välinformerad.

Varenda dag. Ibland två gånger. Så ofta blir jag stoppad av polisen när jag är ute och reser i Europa. Det har inget att göra med min körstil. Nej, jag åker vare sig för fort eller vårdslöst. Allt handlar bara om en sak: mina registreringsskyltar.

Det är nämligen helt ofattabart för en polis i Italien, Frankrike, Tyskland eller var jag nu är att jag kan ha vilken text som helst på registreringsplåten.

Där jag bor nu på vintern, La Spezia, blev situationen ohållbar. Mängden tid som gick åt att varje biltur förklara för Polizia att plåtarna minsann var lagliga var helt bisarr. Till slut löste jag problemet genom att kontakta en tidning. Den italienska motsvarigheten till Aftonbladet. På bästa plats i tidningen förklarade jag, med bild och allt, att detta var en laglig registreringsskylt i Sverige och att polisen omedelbart skulle sluta trakassera mig. Efter detta har jag inte blivit stoppad en endaste gång.

Kungen i Saint Tropez – Mini Moke.

Så du tror att du är kung i ”Troppan” om du parkerar din Ferrari i hamnen? Det är du inte. Du är långt från att vara kung. Du är nämligen en helt vanlig turist. De tuffaste grabbarna bland lokalbefolkningen kör Mini Moke.

Ingen annanstans i världen finns lika många fungerande exemplar av denna underbara lilla bil som på franska rivieran. Även om bilen börjar bli gammal nu, de sista producerades 1993, finns många Mini Moke i perfekt skick här. Ofta med en grånad silverräv bakom ratten. Iklädd loafers, rosa skjorta, vita byxor och klubb-blazer parkerar han stolt sin Moke utanför restaurangen på Place de Lices i Saint-Tropez – inte sin Ferrari eller Bentley. Och han är inte ensam. Det står nämligen ”Mokar” överallt i den här byn. Somliga i perfekt skick, andra så risiga att man undrar om de verkligen går att köra.

Nu har jag bott i Italien i över ett halvår. Och jag har kört kors och tvärs genom landet massvis med gånger. Trots alla resor kan mängden superbilar jag sett på italiens vägar räknas på en hand.

Mindre än fem stycken. Trots att här produceras Ferrari, Lamborghini, Maserati och även extrembilar som Pagani så har jag nästan aldrig sett en superbil i trafik. Detta är ett mysterium. För vägnätet är ju en dröm för dynamisk körning med en riktigt snabb bil. Hur kommer detta sig? Svaret fick jag av min vän Gabrio.

Han äger den enda bensinstationen i byn där jag bor. En liten Agip-mack där man kan tanka både sin bil och sin båt. Fast jag har ingen båt. Men jag har en bil vars motor slukar bensin som den största yacht han tankat.

Eftersom jag använder min bil extremt mycket är jag stamkund hos denne extremt trevlige italienare.

För femton år sedan var jag kung på SEGA Rally. Och den snabbaste bilen i dataspelet var Lancia Stratos. Sedan dess var den min absoluta drömbil. Lancia Stratos var världens bästa bil.

Men jag hade aldrig sett bilen i verkligheten. Tills denna helg. För just denna helg var jag i Belgien. På världens absolut bästa racingbana – Spa-Francorchamps. En bana jag hade hyrt för att arrangera Gran Turismo Spa.

Vid lunchtid var det dags för mig att åka och tanka. Och då valde jag inte bensinstationen på banan, utan tog omvägen till byn Stavelot. Några kilometer bort. Och när jag stannade vid pumpen trodde jag inte mina ögon.

Där stod en Lancia Stratos. Och den var betydligt mindre än vad jag föreställt mig. Har aldrig sett en så liten bil, någonsin. Den var röd. I bruksskick. För den hade definitivt blivit använd. Ordentligt.