F1-förare är inte längre än 170 säger en mekaniker, medan han och en kollega pressar ned mig i baksätet genom att full kraft trycka på mina axlar och slå mig på hjälmen med en gummiklubba. Efter att jag tagit av mig skorna så gick det faktiskt bra.

På huvudrakan bryter helvetet lös. Bilen är nu uppvärmd och Lucas trycker full gas, ändå upp till 18000 varv. Det är utan tvekan den mest brutala acceleration jag någonsin upplevt. Resan dit började några dagar tidigare. Med ett telefonsamtal från Alrik Söderlind

”Kan du åka till Abu Dhabi om några dagar? Det ska lanseras ett nytt däck inför nästa F1-säsong. Med lite tur får du åka F1-bil på Yas Marina Circuit!”

Situationen gjorde mig både smickrad och nervös. Varför vill han skicka mig? Jag är ju en amatör. Jag Jobbar med event. Jag är ingen motor-journalist i klass med Thomas Berggren eller John Argelander.

Jag spenderar extremt mycket tid i min bil. I mitt arbete så korsar jag kontinenten ett par gånger per månad. Nurburgring-Polen. Polen-Budapest. Portovenere-Stockholm. Jag kör nästan 40 000 kilometer superbil varje år. Sommar- som vintertid. Det måste vara något slags rekord.

När jag kör blir jag väldigt ofta stoppad av polisen. I princip varje dag. Ibland flera gånger. Framförallt i Tyskland. Aldrig i Italien. Och det handlar inte om tok-körning på allmän väg, där jag alltid tar det rätt lugnt. Nej, det som gör att jag konstant blir stoppad är mina svenska personliga registreringsplåtar. Det är nämligen helt ofattbart för resten av Europa hur vi i Sverige kan ha ”vad vi vill” på vår regplåt.

På väg hem till Italien från Nurburgring var det dags igen. Utanför Stuttgart körde en svart civil polisbil upp jämsides med mig på och vinkade in mig till kanten.

När den vänlige polisen (har aldrig träffat en otrevlig polis) kom fram till bilen öppnade jag måsvingedörren,

Många antar att jag är svensk. Kanske lätt gjort då jag heter Ternström i efternamn och pratar svenska utan brytning. Men jag är polack. Låt mig förklara:

Jag är född och spenderade mina första två år i Flemingsberg. En förort till Stockholm som byggdes under miljonprogrammet. Varje år, från att jag var två år gammal fick jag en fet spark i rumpan av mamma och landade på andra sidan Östersjön. Närmare bestämt i Wroclaw i Polens sydvästra hörn. Där spenderade jag minst tre månader varje sommar, tills jag var cirka 14 år och slapp årlig tvångsförvisning.

Det var kompisarna i kvarteret i Wroclaw som lärde mig polska, att köra moppe, att pussa på flickor och hur man gör hemmagjorda rökbomber. Allt som hör till en harmonisk barndom. I Wroclaw bodde jag hos min gudfar Andrzej. Och det är honom denna krönika handlar om.

Andrzej är en entreprenör av stora mått.

För några år sedan var jag redo att bli andra svensk i rymden. Jag hade kontaktat Virgin Galactic och påbörjat processen att köpa biljett och bli en av de första rymdturisterna.

Men någonstans i processen ramlade jag över spännande information. Information så överväldigande att jag blev alldeles till mig av upphetsning. I astronaututbildningen på NASA ingår det flera träningspass i något som kallas ”vomit comet”. Detta är ingen rymdraket. Det är ett flygplan. Där inne sitter de framtida astronauterna. Och genom att piloterna flyger planet på gränsen till flygakrobatik upplever passagerarna nästan en halv minuts tyngdlöshet. Se diagrammet nedan så förstår du.

Så här ungefär. Underbart roligt!

Vomit comet var inget annat än en lysande idé. För jag hade flygcert. Och nycklar till Kalmar flygplats. Ett flygplan väntade på mig i hangaren. Jag hade möjlighet att spara 150 000 dollar genom att flyga enligt diagrammet från NASA.

Vi har alla, åtminstone någon gång, fått panikbromsa vidett övergångsställe. Med hjärtat i halsgropen och med skrikande däck har vi alla räddat livet på en människa som bara gått rakt ut i gatan utan att se sig för. Från en skymd position. Bakom ett träd, eller bakom en felparkerad bil.

För lite över tio år sedan infördes en ny lag. Den kallades lite skämtsamt för ”Zebralagen”. Men för oss som körde bil var det inget skämt. För nu var det inte längre något samspel mellan bilister och fotgängare vid övergångsställen. Nu hade fotgängare företräde. Du som bilist var alltid tvungen att stanna och släppa gångtrafikanter över gatan. Tanken var god. Bilar var hårda och människor mjuka. Och det hör faktiskt till god sed att stanna och släppa över folk som ska korsa gatan. Och nu blev det lag. Men resultatet blev helt fel. Övergångsställena blev inte säkrare.