STCC och jag har en från-och-till-relation med varandra.
Första gången som jag åkte på en tävling var i september 1998. Det blev en blöt, kall och lerig helg på Mantorp.
Sedan dess har jag siktat på att komma iväg och se något lopp om året. Ibland har det dock gått två-tre år mellan gångerna.
Men på senare tid har i alla fall Västkustloppet på Falkenbergs Motorbana blivit ett stående inslag i sommarplaneringen. Som inflyttad hallänning är det ju en riktig förmån att bo så nära landets kanske vackraste racingbana.
Den gångna helgen var det så dags igen. Det blev en blöt och kall – men inte särskilt lerig – helg strax utanför Falkenberg.
Första gången som jag besökte banan slogs jag av dess skönhet. Den 1,8 kilometer korta men snabba banan – som öppnades 1967 – ligger helt otroligt fint. Lite upphöjd över det bedövande vackra halländska landskapet; inbäddad mellan ängar, kohagar och ett gäng Mexitegel-drömmar som skymtar strax utanför banan.
Förutom det natursköna läget andas hela anläggningen också en viss gammaldags charm och karaktär som är lätt att uppskatta. Bryggkaffet med mazarin i det trevliga barackfiket bakom tornet är ungefär så långt ifrån rättvisemärkt caffé macchiato och ekologisk surdegsciabatta som man kan komma i Sverige 2016. Gott så.
Rent sportsligt har vi vant oss vid att STCC-evenemangen bjuder på tajt och intressant racing, och helgens tillställning var inget undantag.
I huvudklassen STCC var det Polestar-föraren Richard Göransson som med pole position och två heatsegrar tog maximala 75 poäng i sammandraget och ett rejält kliv mot sin femte mästartitel. Speciellt som värsta konkurrenten och stallkamraten Robert Dahlgren nollade i båda heaten.
Längre bak i fältet höll jag ett extra öga på PWR-teamet.
Med sitt för året nya Seat-satsning är de för tillfället ett av de intressantaste projekten i svensk racing. Genom samarbetet med Seat har stallet satt sig i ett guldläge inför STCC:s skifte till TCR-reglementet nästa år. Seat är som bekant en stormakt i de TCR-serier som redan är igång.
Dessutom vann PWR bägge heaten i Anderstorp – loppet före Falkenberg – så förväntningarna inför söndagens race fanns definitivt där. Emma Kimiläinen lovade mer eller mindre en pallplats inför det sista heatet.
Nu blev det inte så.
Istället bjöd både Kimiläinen och den raceande stallchefen Daniel Haglöf på ett antal småmissar och kammade till slut noll poäng i det kaotiska avslutningsheatet. Stallets stora behållning under helgen blev istället Kristofferssons andraplats i heat ett.
Något som slog mig när jag tittade på ekipagen ute på banan – speciellt i det inledande kurviga partiet – var att Kristoffersson navigerade bilen märkbart mjukare än sina båda stallkamrater genom de tvära svängarna. Emma och Daniel satsade stenhårt och var spektakulära att se – men det gäller att ta sig i mål också…
Regnet bidrog säkert till att det över huvud taget blev en ganska stökig helg med mycket gulflagg och flera avbrott med säkerhetsbil.
I supportklasserna var det dessutom två rödflagg efter rejält otäcka olyckor.
Under söndagens eftermiddagsheat i Clio Cup rullade Niclas Oscarsson obehagligt många varv efter kontakt med en medtävlare, men klev sedan oskadd ur bilen.
Dagen innan var det Porsche Carrera Cup-föraren Johan Andersson som åkte av rejält. Han fördes till sjukhus med allvarliga skador. Enligt vad jag har hört är han där än. Att arrangörerna väntade nästan ett dygn efter kraschen med att gå ut med en officiell kommuniké om hans tillstånd antar jag vittnar om skadornas allvar.
Det är med andra ord läge att sända våra allra största tänkbara krya-på-dig-snabbt-hälsningar till Johan! Hoppas att vi ser dig tillbaka på banan snart.
Själv ser jag fram emot säsongsavslutningen på Knutstorp. Det blir nämligen nästa gång som jag har möjlighet att åka på STCC. Fram till dess är det F1 i Ungern och Belgien som gäller i min egen planering.
Och nästa sommar, då ser jag fram emot bryggkaffe och mazarin i Falkenberg igen.
Ord & Bild: Gergei Farkas, GF1
