Jag har skrivit det förr, och jag skriver det igen: att vinna ett VM-guld i motorsport är förmodligen något av det svåraste som finns i idrottsvärlden.
Att göra det fem gånger om är inget annat chockerande stort.
Det pärlband av mirakulösa omständigheter som krävs för att iscensätta en sådan bedrift sträcker sig förmodligen hela vägen från Stevenage till Mexico City ett par gånger om.
Inte för att det är särskilt lätt att kämpa sig till en VM-buckla i mountainbike, rodel eller kulstötning heller – men jämförelsen haltar.
Min poäng är förstås att det krävs så oändligt mycket mer är talang och hårt arbete för att lyckas i motorsport. I de flesta andra idrotter kommer man garanterat rätt långt om de bägge faktorerna finns på plats – i motorsport är det långt ifrån säkert.
Det är snarare där resan börjar. Och för de allra flesta är det också där den slutar: talang och hårt arbete – men inga VM-titlar.
Det är därför Lewis Hamiltons resa är så speciell och beundransvärd.
Att från förhållandevis enkla förhållanden ta sig hela vägen till racingvärldens topp är en makalös resa.
Och med den femte VM-titeln säkrad i söndagens mexikanska GP har han en gång för alla skrivit in sig i F1-historien som en av de allra största.
Inte för att han inte sedan länge funnits med i de diskussionerna, men den femte titeln lyfte honom ytterligare ett snäpp i många ögon – bland annat mina.
Varför?
Jo, därför att det har varit en riktigt tuff säsong; en säsong där Ferrari och Vettel har haft en rejäl möjlighet att inte bara utmana Mercedes-dominansen utan faktiskt emellanåt tvåla till silverpilarna rejält.
Även om den italienska titelutmaningen föll ihop som ett korthus ungefär samtidigt som Sergio Marchionne gick ur världen i somras så har Hamilton fått slåss ordentligt för titeln.
Att han kniper guldet med två race kvar – och ett katastrof-race i Mexiko till trots – säger egentligen mer om hur usel Vettels höstsäsong har varit än om Hamiltons dominans.
Årets VM-kamp har överlag varit den tuffaste för Mercedes sedan hybriderans födelse – och det är något som bådar gott för sporten.
Ytterligare ett tecken både på hur tufft det har varit för Mercedes i år och hur bra Lewis Hamilton har varit är stallkamraten Valtteri Bottas’ svårigheter.
Nog för att finnen ofta har fått spela andrafiolen, men lika ofta har han helt enkelt inte haft något att sätta emot Lewis i boxen intill.
Och det är kanske där Hamiltons allra mest imponerande styrka sitter: den enormt höga lägstanivån. I år har det verkligen varit nyckeln till VM-titeln.
Det är en egenskap som bara den räcker för att göra honom till den värdigaste av mästare.
Gergei Farkas, GF1