Jag var på konsert häromkvällen. Nej, inte en sådan där tillställning med skrikande tonåringar och/eller medelålders fyllon, utan en konsert för moget civiliserade vuxna, på moget civiliserade vuxnas högborg: Konserthuset i Stockholm.
Brahms violinkonsert stod på programmet, och violinkonserter råkar vara något som jag varit svag för sedan barnsben. Något som alldeles uppenbart inte har gått i arv till elvaåringen som utgjorde mitt medtvingade sällskap för kvällen.
Hennes missnöje rörde mig dock inte ett skvatt i ryggen. Att fostra barn är ett endurance-race: det är först mot slutet som man ser varthän det barkar; hur strategierna faller ut.
Med andra ord är inte min roll som förälder att göra henne kortsiktigt nöjd, utan att bidra till att hon blir välorienterad i världen och ja, då ingår en dos klassisk kultur i en uppväxt.
Men nu tappar jag tråden en smula.
Kvällens stora attraktion var Joshua Bell – amerikan kring 50 och en av världens främsta nu levande violinister. Enligt en del är han bland de bättre som någonsin har funnits.
Det är naturligtvis ingenting som jag kan avgöra, eller ens formulera en egen åsikt om – tänkte jag när jag satt där i onsdags betagen av hur han behandlade sin 40-miljoners (!) Stradivarius på scen.
Och det var ungefär då som tankarna vandrade till Formel 1. Som vanligt, när det gäller mig, men denna gång fanns det – för ovanlighets skull – faktisk en poäng i den obskyra associationsbanan.
Efter att Lewis Hamilton säkrade sin femte VM-titel den gångna helgen har den eviga frågan om hur nära sportens allra största han egentligen är åter diskuterats.
Tja, väldigt nära – om ni frågar mig. Till och med större än Schumi, skrev jag på Facebook och fick genast mothugg.
Men problemet är egentligen detsamma som om man skulle jämföra Joshua Bell med låt säga Niccolò Paganini – född 1782 och allmänt ansedd som världshistoriens främsta violinist.
Av naturliga skäl finns inga ljudinspelningar av Paganinis framträdanden vilket gör direkta jämförelser omöjliga att göra, men även om vi hade kunnat är min gissning att en jämförelse hade blivit för teknisk, för stel och lomhörd för att fånga respektive musikers själ.
Att jämföra förare mellan olika epoker blir aldrig heller en exakt vetenskap.
Det går inte att med statistikens hjälp avgöra om Hamilton är större än Jim Clark, eller om Nelson Piquet var bättre än Fernando Alonso.
Men visst har det gjorts bra försök att med statistikens hjälp komma fram till vem som är störst genom tiderna. Enligt det mest ambitiösa försöket som jag känner till är Ayrton Senna den främsta, tätt följd av Michael Schumacher och Lewis Hamilton som trea – men den rankingen gjordes innan Hamilton knep sin senaste titel.
Men även om det skulle visa sig att han därmed matematiskt passerat Schumacher finns det de som med rätta skulle protestera.
Hur virtuosen trakterar sin violin, eller för den delen sin racerbil, är så mycket mer än vad som går att koka ner till mätbara teknikaliteter och stel statistik.
Bortom antalet segrar, pole positions och VM-poäng finns deras esprit – konstnärens penseldrag. Den går inte att mäta.
Se t.ex. ett av Ayrton Sennas legendariska varv kring Monte Carlo för att förstå vad jag menar.
Den total bilkontrollen, den övernaturliga precisionen, den nästintill utomjordliga utstrålningen av någon i fulländad harmoni med sitt värv – det är en skicklighet som inte låter sig kokas ner till något så banalt som siffror. Inte ens när resan slutar i räcket.
Men vi som vet – vi vet. Vi ser det.
Vi känner igen förargeniet när vi ser hans händer och fötter dansa runt med missilen kring Monte Carlos gator. På samma sätt som vi förstår när det är ett geni som håller i violin och stråke.
I min värld är det i den ligan Lewis Hamilton spelar nio dagar av tio. En stor virtuos – absolut en av de största.
Gergei Farkas, GF1