Det blinkade blåljuset i backspegeln närmade sig i en hiskelig fart. Sedan såg jag att polisen spärrat av vägen. Där stod ytterligare en polisbil med blinkande blåljus. Och en civil polisbil. Totalt tre polisbilar. Något stort måste varit på gång. Ett nytt helikopterrån?
Jag stannade min Lotus precis framför avspärrningen och vevade nyfiket ned rutan. Vad var det som var på gång? Det som hände sedan var så djupt störande att jag knappt kan beskriva det i ord. För de var inte ute efter en desperat kriminell på flykt efter ett rån. De var ute efter mig.
Bildörren öppnades. Jag blev brutalt utsläpad ur bilen. Poliserna skrek order till mig. Order som att ställa sig bredbent med båda händerna på motorhuven. Jag blev kroppsvisiterad. Det hela var direkt taget från en Hollywood-produktion.
Vad var på gång? Hade jag kört för fort? Nej, det hade jag inte. Efter fem minuters hetsigt förhör får jag svaret. Sportbilen jag körde trodde polisen på fullaste allvar vara stulen. Jag hade alltså stulit min egen bil.
Poliserna stod i en ring runt mig. Och försökte pressa fram ett erkännande. Till slut lät de mig ta fram bilens registreringsbevis. Och då lugnade de ned sig. Den extremt hotfulla tonen blev mer normal.
Polisen som kroppsvisiterat mig frågade då om jag stannat till på en shellmack i närheten för ungefär en timme sedan. Och då föll poletten ned.
På denna shellmack hade jag stannat och ätit en varmkorv. Där hade jag blivit konfronterad av en berusad ung man, som drygt frågade mig om bilen var dyrare än den Ferrari hans pappa hade i garaget. Han hade bakåtslickat hår. Han kom direkt från någon innekrog med pappas kreditkort i fickan. Han var en representant för en grupp människor jag innerligt avskyr. Mitt svar blev: ”Jag har ingen aning. Jag snodde den precis av en stekare på Stureplan”.
Alla normalt funtade människor borde förstå att detta var på skoj. Men denna överförfriskade unga man hade inte uppfattat humorn. Han hade ringt polisen. Och engagerat alla lediga polisbilar i närområdet att haffa Peter Ternström.
Efter att Polisen tagit bort avspärrningen körde jag hem. Då funderade jag lite över vad som hade hänt. I början var jag naturligtvis jättearg. Ingen vill bli kroppsvisiterad. Och ingen vill någonsin få frågan om ”man har något vasst i fickan”.
Polisen gjorde sitt jobb. Hade min bil blivit stulen på riktigt hade de gärna fått vara ännu mer brutala med förövaren.
Men, mest av allt så innehåller situationen extremt mycket humor. Jag skrattar fortfarande åt den berusade unga mannens min när jag levererade mitt svar. Och jag ska under inga omständigheter anpassa mina skämt till mottagarens intelligens, någonsin. För denna upplevelse är något jag definitivt kommer berätta för barnbarnen.