Så kom då beskedet som många av oss har väntat men fruktat: Marcus Ericsson har sex GP starter kvar – sedan är F1-karriären över.
För jo, det är nog så vi ska se konsekvenserna av Saubers beslut att inför 2019 ersätta svensken med Ferraris skyddsling Antonio Giovinazzi. Jag tror nämligen inte att vägarna tillbaka till en reguljär racesits är öppna för Ericsson.
Visst innebär tredjeförarrollen hos Sauber att svensken är lösningen den dagen Räikkönen eller Giovinazzi av någon anledning skulle bli oförmögna att race-a, men i praktiken har den sortens möjlighet visat sig ha snöbolls chans i helvetet att förvandlas till en reguljär styrning.
Parallellen med Kevin Magnussen – som efter en säsong med McLaren tvingades stå över ett år i väntan på nästa styrning – haltar rejält. Dansken var stark i debutsäsongen – även jämfört med stallkamraten Jenson Button – och nådde F1 som en mästerskapsvinnande jättetalang. Något som Marcus Ericsson – sina styrkor till trots – inte har varit.
Ericsson söker nytt jobb. Foto: GF1
Icke desto mindre tycker jag inte att det finns skäl att deppa ihop.
Bara för F1-resan tar slut nu finns det ingen anledning att se resan som ett misslyckande. Snarare tvärtom.
Världen är full av racingklasser och med F1-erfarenhet i ryggen kan en del dörrar öppnas av rena farten. Själv har jag t.ex. redan tidigare skrivit att Marcus borde titta på den Japanska racing-scenen för en fortsättning av tävlingskarriären efter F1. Han verkade trivas där året som han körde F3 i solriket och managern Eje Elgh lär ha en del goda kontakter kvar i där.
Men även utan att gå händelserna i förväg finns det skäl att vara nöjda trots att den svenska fanan försvinner ur F1.
Att Marcus över huvud taget tog sig dit och höll sig kvar i fem säsonger är och förblir en stor bedrift – både av honom själv men också av hans management med tanke på hur enormt svårt det är att ta sig till kungaklassen.
Många med avsevärt bättre resultat i bagaget har misslyckats med att ens komma i närheten av F1.
Visst finns det jättebegåvningar – de som tvingar sig på klassen – folk som blåser konkurrenterna av banan och segrar sig hela vägen till Formel 1. Ingen hade t.ex. kunnat stoppa en Lewis Hamilton, en Fernando Alonso, en Sebastian Vettel, eller för den delen en Kimi Räikkönen på deras väg dit.
Men Marcus Ericsson var aldrig av den kalibern.
Hans resultat i de lägre klasserna tydde definitivt på fallenhet – men inte på den sortens begåvning som blåser konkurrenterna av banan.
Det Marcus hade var dock ett ess i rockärmen: pengar. Enorma mängder pengar. Pengar som kunde trumfa ut andras rena fart och i praktiken sätta stopp för åtminstone två andra någorlunda lovande karriärer.
I skenet av det är vad Eje Elgh åstadkom med Ericssons karriär inget annat än beundransvärt.
Fem säsonger i F1 är fem säsonger mer än vad de allra flesta förare med Marcus Ericssons resultat i de lägre klasserna hade fått på ren begåvning. Ingen annan med hans blygsamma resultat har på sistone nått F1 och hållit sig kvar där så länge som han har gjort.
Att Ericsson nu förpassas till en roll i bakgrunden känns förstås trist ur ett svenskt perspektiv, men för sporten som sådan är det ändå ett tecken på något bra.
Det finns ingen som helst naturlag som säger att duktiga racerförare har en livstidssits i F1, och för återväxtens skull behöver klassen förarruljans.
Antonio Giovinazzi har kanske inte imponerat i de fåtal inhopp han har gjort hittills i Sauber och HAAS – men han har definitivt resultat i ryggen som duger för att ge honom en chans. I en tid då F1-världen har blivit så enormt snäv måste vi uppskatta att det trots allt finns vägar in i klassen för nykomlingar.
Det är bara väldigt tråkigt att det denna gång sker på en svensks bekostnad.
Gergei Farkas, GF1